Aftonbladet – 11 februari 1856, sida 2

drog sin knif ur slidan. Det är bara en alligator; se der är han igen. . Och i stället för den förmodade trädstammen, som försvunnit, gapade de förfärliga käkarne af en alligator emot oss. Jag höjde bössan emot axeln, men yankeen fattade mig i armen. . Skjut inte,, hviskade han. Lossa ej ett enda skott så länge ni kan undvika det, Vi äro ej allena här. Detta gör samma nytta,, tillade han, i det han böjde sig ned och stack sin långa knif i alligatorns öga. Odjuret uppgaf ett förfärligt tjut och svängde våldsamt med stjerten, i det det bestänkte oss med träskets svarta slemmiga gyttja. Der skall du få!s sade yankeen med ett bistert leende, och der, och der! stickande djuret flera gånger med knifven mellan halsen och refbenen, medan det vred sig och i fullt raseri bet efter honom. Sedan aftorkade han sin knif och instack den åter i slidan, medan han såg sig skarpt och uppmärksamt omkring. Jag vill påminna mig, att vi ska ha en trädstam här i närheten, ty det är inte första gången jag följer det här spåret. Se der är den också, men goda sex fot ifrån oss. Och härmed tog han ett språng och kom lyckligt öfver på den omtalade trädstammen. Tag er till vara, karlb, ropade jag, det är vatten der. Jag ser det glindra. Pah, vatten! Hvad ni kallar vatten, är ormar. Kom bara på!s Jag tvekade och fattades af en inre rysning. Språnget var, hvad afståndet beträffar, en obetydlighet, 1 en derinunder låg ett bot tenlöst svalg, uppfyldt af den vämjeligaste dy, hvari mockasin-ormar, de giftigaste af Amernikas alla kräldjur, svärmade i mängd, Kom bara på! Nöden gaf mig styrka, och tryckande min fot stadigt mot stocken på hvilken jag stod och hvilken, gifvande efter för vår tyngd, med hvarje ögonblick sjönk allt djupare ned iden mjuka gyttjiga marken, hoppade jag öfver. Carleton följde mig.