Aftonbladet – 11 februari 1856, sida 2

moraset med ett ogenomträngligt tak, hvarigenom icke ens en solstråle kunde leta sig väg. Då vi sågo oss tillbaka, syntes dagsljuset vid den lilla flodens mynning liksom från öppningen till någon stor håla, Ju längrein vi kommo, desto. tjockare blef luften, och slutligen blefvo utdunstningarne så qväfvande och pestartade, att blossen.brunno allt blekare och dunklare och mer än en gång botade att slockna. Jo, jon, mumlade vår ledsagare för sig sjelf, en natt tillbringad här i träsket skulle belamra den starkaste karl med frossa för hela hans lifstid. En natt — ja en timma vore nog, om era porer vore aldrig så litet öppna; men nu har det ingen fara; det goda har prairielden med sig, att den torkar svetten och stänger porerna. Han fortfor sålunda att samtala med sig sjelf, medan han alltjemt gick framåt, svängande sitt bloss öfver hvarje stock eller trädstam och pröfvande deras styrka med foten innan han anförtrodde dem hela sin tyngd — men görande allt detta med en snabbhet och skicklighet, som tydde på en långvarig vana vid dessa vådliga färder. Håll er nära intill mig, sade han åt oss, men gör er lätta — så lätta åtminstone som det är möjligt för briter att bli. Håll anden och — ha, hur är det med den här stocken ? Holla, Nathan, fortfor han, tilltalande sig sjelf, hvad kommer åt dig, karl? känner du ej skillnaden på en sexton fots alligator och en trädstam ? e Han hade redan sträckt ut foten, men. innan han satte ned den, stötte han lyckligtvis till, hvad han ansåg för en stock, med kolfven af sin bössa. Det förmodade träblocket gaf något efter, och den famle nybyggaren kastade sig tillbaka och hade så när med denna rörelse knuffat mig ned i träsket. Ah hå, min vän! utropade han, icke det minsta afskräckt, du tänkte purra hederligt folk med dina elemenskade konster. ,Hvad är på färde ? frågade jag. Åh, ingenting af vigt, svarade han och