Aftonbladet – 11 februari 1856, sida 1

— Ett bland de bättre norska landsortsbladen, Christiansandsposten,, yttrar, med anledning af de i svenska blad meddelade upplysningar rörande de finmarkska gränsförhållandena, bland annat följande: Det är sålunda en alldeles förvänd föreställning att ett deltagande i det nuvarande kriget väl skulle kunna ligga i Sverges men icke i Norges intresse. Saken förhåller sig nästan omvändt. Om Ryssland en gång skulle finna tiden vara inne till att realisera sina planer mot den Skandinaviska halfön, skall det icke börja med att fordra eftergifter af Sverge, utan stycke för stycke taga Norge, hvarefter Sverge, såsom enklav uti Ryssland, skulle falla af sig sjelft. Man behöfver icke mycken framsynthet för att inse detta. Skulle man derföre ha skäl att antaga, att sinnesstämningen i Sverge är gynnsammare än i Norge för deltagande i ett krig, som har till syftemål att göra Ryssland oskadligt för framtiden, så kan detta ingalunda förklaras så som låge detta syftemål mera i Sverges än i Norges intresse, utan det beror derpå, att det svenska folket har ögonen mera öppna för sina högre intressen än det norska — att det svenska folket har statsmän och publicister, som veta att upplysa det om dess intressen och leda dess opinion, medan det norska folket ännu icke skulle ha utvidgat sin synkrets så mycket, att det kunde sträcka sin blick till intressen, som kanske för våra barn eller barnbarn skola bli lifsfrågor. Vi vilja icke antaga, att vårt folk är så närsynt, och icke heller att det är stämdt emot hvarje deltagande i det nuvarande kriget, eller att det hyser så trångbröstade åsigter, att norska folket skulle anse det, under våra finansers blomstrande tillstånd, såsom någonting så utomordentligt farligt, att genom deltagande i en strid för våra vigtigaste framtidsintressen ådraga sig en skuld af åtskilliga millioner spdr. Snarare kunde vi vara böjda att frukta, att folket, som längesedan vaknat till medvetande om sin kallelse att ha en afgörande röst i afeende på de inre angelägenheterna, ännu icke fått ögonen öppna för sin rätt och pligt att utöfva något inflytande inom ett högre område, utan helt enkelt öfverlemnar åt konungen att handhafva dess högre intressen, utan att konstituera någon opinion om hvad dessa fordra. Vid första ögonkastet synes en dylik anspråkslös hållning vara lofvärd, och den kan väl äfven vara ganska passande för ett folk, som lefver under en så kallad faderlig regering, för hvilken folkets sinnesstämning, den nationella uppfattningen, är utan all betydelses Men om sålunda en dylik hållning anstår ryssar, preussare, Österrikare, så egnar den sig ingalunda för ett till politisk myndighet kalladt och berättigadt folk. Låtom oss sålunda kasta en blick på det engelska folket, och vi skola se att det iakttager en helt a.:nan hållning, att det i afseende på sina vigtigaste intressen bildar en opinion, som ofta utgör ett stöd, men stundom pådrifver eller hämmar regeringen på den bana den beträder inom