Aftonbladet – 9 februari 1856, sida 3

hvarjemte öfverste. Ericsson då anbefalldes att afgifva underd. utlåtande öfver ett af bergmästaren v. Zweigbergk väckt förslag. Det är resultatet af nä:nnde undersökningar som öfverste Ericsson i detta memorial meddelar. hvarjemte han begagnar tillfället att närmare motivera sin reservation, granska jernvägskomitens utlåtande i ämnet samt framlägg de skäl och åsigter, som föranledt honom att förorda den vestra stambanans anläggning på östra sidan om Billingen. Den första afdelningen af memorialet, innehållande framställning om banornas riktning, längdterräng och lutningsförhållanden, anse vi olämpligt att här meddela, då densamma för att vara fullt begriplig måste åtföljas af nödiga kartor och profiler. Vi vilja blott nämna att den östra banan, enligt den memorialet åtföljande kartan, skulle gå öfver Floby mot Fahlköping, öfver Thorbjörnstorp, Stenstorp, Sköfde, Mo och Walla, öfver Göta kanal vid Gusstorp, förbi Slätte och Elgarås öster om Hofva till Walaholm; den vestra iter förbi Trevattna, Ullened, Hornborga, Warnhem, Lerdala, Timmerdala, öster om sjön Ymsen, öfver Göta kanal vid Espäng, förbi Böckersboda och Strupkärr till Hofva och Walaholm. Ett alternativ för östra banan är utprickadt från Sköfde i rät linie mot Walaholm och ett för vestra banan, vester om sjön Ymsen. Östra banans längd skulle bli 11 mil och 310 alnar och den vestra 10 mil och 12.760 unar. Hvad terrängförhållandena angår, så skulle enligt hr Ericssons uppgift desamma i det hela vara bättre för den östra än för den vestra banan, hvarjemte den förras läge med utseende på våra vintrar, käle, is och snö skulle vara bättre på östra än på vestra sidan om Billingen. Deremot äro stigningarne på len östra banan i det hela större än på den vestra. Ur öfverste Ericssons memorial meddela vi för öfrigt följande: Det är snart ett tiotal af år förflutet sedan grefve A. E. von Rosen gjorde de första undersökningarne för en jernbanas anläggning från öfra delarne af lanlet genom Skaraborgs och Elfsborgs län mot Vesterhafvet, och väckte den inom landet då ännu slumrande uppmärksamheten på dylika anläggningars utförande; och utan intryck af någon sorts opinion från ena eller andra hållet gick grefve Rosen med sin indersökning öster om Billingen, väl inseende, att denna del af Westergötland var den på kommunikasioner mest vanlottade och borde till följd deraf också it en jernbana gifva de största inkomsterna. Skaraborgs läns landshöfdinge egnade snart sin uppmärksamhet såväl åt detta som andra landet och länet sagnande företag, och utgående från den synpunkt att den del af Köping-Hultbanan som från Svartå bruk leder mot Hults lastageplats vid sjön Wenern vill läget borde ändras och, från förstnämnde punkt, en sydlig riktning dragas mot Westergötland och sålunda utgöra en del af stambanan mellan Stockholm och Göteborg, samt att Mariestads hamn borde blifva aflastningsplats för de varor som man beräknat att dels transito mellan Mälaren och Wenern, dels från närgränsande orter föra till Hult. I statsekonomiskt afseende måste hvarje förslag, som likt detta, afser stambanornes förminskade kostnad, utan att rubba deras för landet i allmänhet mest sagnande och rätta läge, vara högst vigtigt, och med antagande af ett sådant förslag, skulle en ganska stor vinst för staten uppkomma, då icke mindre än tre mil af Köping-Hultsbanan blefvo indragne på en statsbana, eller till hela den längd som utgör afståndet från Svartå bruk till Hult. Vid en förändring af Köping-Hultsbanans läge måste man dock antaga att Nerike och den medlersta delen af landet, med dess rika bergslager och tunga varor, komma att på yrka en jernbana till hamn vid Sjön Wenern på närmare afstånd än Mariestad; och om statens och denna landsorts intressen skola kunna förenas, så måste den besparing i anläg. ningskostnad som för det allmänna vore att vinna genom en del af Köping-Hultbanans indragning, icke användas i riktning söder ut mot Mariestad, utan i det stället på den bana, som i en nära framtid säkerligen kommer att sammanbinda utlandet, södra Sverge och hufvudstaden med Wermland och Norge, hvilken, utgående från Svartå, i en sådan banas blifvande naturliga riktn vid Christinehamn träffar sjön Wenern. Det väckta förslagets syftemål, att i stället för en 3 mil lång — som den efter stambanans fullbordan mellan Stockholm och Göteborg med rätta kan kallas — bibana från Svartå till Hult, få en af stambanorna till dess kostnad förminskad, och ändå en ändamålsenlig beröring med hamn vid Wenern åstadkommen, är påtagligen riktigt, och visar förutseende hos dess upphofsman, ehuru de båda lokala och kommersiella undersökningar, som ) sedan detta förslag väcktes, blifvit verkställda, nu tydligen anvisa att en sådan beröringspunkt naturligare sökes vid OChristinehamn än vid Mariestad. Om det sålunda kan antagas att Christinehamn är I den punkt der stambanorna från öster och söder, förenade vid Svartå, böra få beröring med hamn vid , Wenern, och vidare bemärkes, att den ena af dessa banor korsar Göta kanal, der en ytterligare förbindelse med denna sjö på nära afstånd erhålles; så upphör, som också längre fram närmare skall visas, all vigt af stambanans beröring med Mariestad, be traktad såsom hamn vid Wenern. Så länge man emellertid ännu ansåg denna hamn vara tjenlig och välbelägen som aflastningsplats för de norr och öster ifrån kom : ande varor, hvilka i anseende till sin tyngd ller volym derifrån med större fördel kunde begagna , än jernvägstransport i fortsättning till Göteborg, ar också med detsamma allt val af banans ledning genom Skaraborgs län afskuret; ty någon annam väg än vester om Billingen kunde och borde från Maricstad söder ut, under sådant förhållande, aldrig ifråttas; och första undersökningen för den såkale vestra Bilhngsbanan måste och borde således kställas under inflytelse af de åsigter som ansågo det allmännas fördel vara bäst befrämjad gsnom Köping-Hultbanans indragning på vestra stamba lariestad. De intressen som inom provins eller annat afseen?e stodo i strid med en sådan plau måste naturligtvis ialla afseenden underordnas denna, och någon fråga att leda banan i den af grefve Rosen utstakade linie öster om Billingen kunde under dessa förhållanden icke gerna uppstå. Nekas kan också icke, att om stambanans beröring med Mariestads hamn varit af den allmänna vigtsom man från början ansett, och Nerikes tyngre produkter derstä: fått sin aflastningsplats, så hade delade tankar icke kunnat uppstå i afseende på riktigheten af stambanans utläggning vester om Billingen, i dess naturligaste sträckning söder om Mariestad. Men om vigten af jernbanans beröring med denna stads hamr deremot befinnes underordnad, så inträda helt andra förhållanden; och man kan då från Hofva vid länets norra gräns, mot söder utligga jernvägen i iden linie som anses bäst befrämja både det allmäni nas och provinsens fördelar, utan afseende på dess beröring med Wenerns strand. Den vidlyftighet hvarmed jag här behandlat fråI gan om Mariestads hamn härleder sig, dels från det inflytande jag anser att denna plats, ansedd som ci angelägen och passande beröringspunkt mellan vestr: stambanan och sjön Wenern, utöfvat på den först tillkomna opinionen om vestra banans företräde framför den Östra, dels från den öfvertygelse iag hyser i Å ( 1