Aftonbladet – 8 februari 1856, sida 2

nått ända fram till åbrädden. På andra sidan en hop af mellan tjugo och trettio vilda akadier, skjutande till höger och venster, utan att det ringaste fråga efter hvar eller hvem deras kulor träffade. Carleton och jag stående upp till midjan i vattnet; allt medan amerikanarne pratade sinsemellan så obekymrade som om de befunnit sig under taken af sina egna stockhyddor. Bor ni långt härifrån ?. sade jag slutligen och vände mig temligen otåligt emot yankecmannen. Ej så långt som jag stundom skulle önska, genmälte han med en föraktfull blick på akadierna, omen långt nog, för att ni skall hinna få aptit till qvällsvarden, om ni ej redan har det. Härpå framtog han en smal tobaksrulle ur fickan, bet af några bitar deraf, lade sina händer i kors öfver mynningen å sin reffelbössa och tycktes hafva förgätit både oss och allt omkring sig. Denna apati blef slutligen outhärdlig för män i vår belägenhet. Min gode man, sade jag, vill ni sätta ert gästfria anbud i verket och föra — Jag kunde ej fortfara, ty jag kände mig bokstafligen qväfvas af hetta och rök. Sjelfva vattnet i ån der vi stodo började bli varmt. Det kanske är så godt, sade yankeen med sin vanliga släpande långsamhet och synbarligen först nu märkande det tillstånd hvari vi befunno oss, att vi börja tänka på att ge oss ur vägen för elden, Se så, främlingar, upp i båten med er. Han hjelpte derpå Carleto: och mig upp i den lilla farkosten, hvarest vi dignade maktlösa ned och uppgifna af värme och trötthet samt försjönko 1 ett tillstånd af medvetslöshet. Då vi återfingo sans, befunno vi oss på bottnen af båten och sågo den gamle yankeen