Aftonbladet – 8 februari 1856, sida 2

kan jag tycka ? anmärkte samme amerikanare som förut talat. Nej i sanning, min vän, svarade jag. Jag har redan sagt er., genmälte mannen med ett viss slags stolthet, batt vi ej äro era vänner; men vill ni emottaga amerikansk gästfrihet, så ären i välkomna Vi kastade en blick på akadierna, hvilka ännu alltjemt voro sysselsatta att skjuta och draga de stackars djuren de slagtat först upp i båten och derifrån till stranden. De tycktes vara fullkomliga vildar, och utsigten att ledsagas eller söka hjelp af dem var föga inbjudande. Om ni ingenting har deremot, skola vi åtfölja er, sade jag till amerikanaren och närmade mig båten. Vi voro ifriga att komma derifrån, ty hettan och röken hade nu blifvit nästan outhärdliga. Yankeen svarade hvarken ja eller nej. Hans uppmärksamhet fängslades helt och hållet af akadierna. De äro värre än indianer., sade han, vändande sig till en ung man vid hans sida. De skjuta i sitt förb— de franska slöseri mera på en timma än de skulle kunna äta upp på ett år. Jag kunde väl ba lust att köra dem härifrån, svarade den unge mannen. Landet är deras, eller åtminstone deras ; herrars, svarade den andre. Således lär det ej angå Oss. I Detta samtal fördes med den högsta möji liga grad af släpande betänksamhet, under omständigheter, då visserligen ingen annan än en yankee skulle hafva tänkt på att öda , tiden med ord. En prairie, tjugo mil lån och tio dito bred, samt ett palmettofält af ett par mils omfång, allt i ljus låga — elden I närmande sig oss med hvarje ögonblick allt mera och hafvande på somliga ställen recan