Aftonbladet – 7 februari 1856, sida 2

några angenäma timmar och åtskildes med välönskningar för sällskapets förkofran och med föresats, att hvar för sig och alla gemensamt oförtrutet sträfva för detta mål. ——— — Sockenbiblioteker. Folkskolan i sin mera fullkomnade gestalt är utan tvifvel en af den nyaste tidens aldravigtigaste eröfringar åt civilisationen. Huruvida den likväl skall kunna utöfva hela det förädlande inflytande den bör på de arbetande klasserna, beror i hög grad deraf, att det sinne för intellektuella sysselsättningar, som bör utgöra en af folkskolans bästa frukter, får tillfälle till ytterligare näring och utveckling. Ett af de bästa medlen härtill är utan tvifvel välordnade och rikhaltigt försedda sockenbiblioteker, der hvarje medlem af församlingen kan kostnadsfritt eller mot en högst ringa afgift få låna böcker af värde. En sådan inrättning måste likväl vara hvarje kommuns ensak, som den, utan att vänta något understöd från det allmänna, bör efter råd och lägenhet sätta i verket. Nitet hos presterskapet och patriotismen hos medborgarne i allmänhet hafva här ett stort och tacksamt fält att röra sig på, och vi äro öfvertygade att, liksom man redan sett på ett och annat ställe i landet, det endast behöfs att pastor eller någon annan person med inflytelse i församlingen sätter sig i spetsen för ett dylikt företag, för att det skall vinna framgång. Hernösandsposten för d. 31 Jan. innehåller i samma ämne en uppsats, som vi göra oss ett nöje af att meddela våra läsare: Hvilken nytta offentliga boksamlingar i allmänhet kunna och böra medföra, inses lätt, om man besinnar att, då hös flertalet af menniskor lefver, mer eller mindre medvetet, ett starkt begär efter kunskap, detta begär hos många förqväfves af brist på tillräeklig och passande näring, och hos många åter sifver sig luft uti en skadlig och missbildande läsning, hvars verkningar ej kunna beräknas. Offentliga boksamlingar medföra till en början den ofantliga nyttan att gå den enskilda medellösheten till mötes medelst anskaffandet och tillhandahållandet af ookförråder, hvilkas inköpande skulle ej endast för den fattige blifva en omöjlighet, utan för hvarje enskild blifva i högsta grad betungande. Men ännu Hera lika vigtiga fördelar, som kanske ej alltid blifvit sagna i beräkning, erbjuda sig, hvad särskilt angår xommunals och soekenbiblioteker. Låtom oss för ett ögonblick antaga, att inom någon viss församling välmågan vore tillräckligt stor, för att hvarje husfader skulle kunna af egna tillgångar anskaffa hvad han ansåg böra utgöra en för sig sjelf och sin familj bildande oeh roande läsning, återstår dock alltid den tvifvelsutan ännu vigtigare frågan om valet af det som köpes oeh läses. Vi vilja här blott i förbisående fästa uppmärksamheten på hvad som redan länge väekt många tänkandes missnöje oeh oro: vi mena den öfverdrifna begifvenhet på läsning (lektyrd), som hos en och annan inom de s. k. bildade klasserna urartat till ett slags andlig sjukdom, utbildad och närd genom den oerhörda massan af romanoeh läsebiblioteker af alla slag, som i ständigt tilltagande mängd uttränga hvarandra och ej lemna den läsande tid hvarken att välja med pröfning och eftertanke, eller begrunda oeh tillgodogöra sig det verkligen värderika, som tilläfventyrs här och der kommit med i den brusande strömmen af ständigt nya föremål. Då emellertid inom denna klass af läsande, der man hvarken saknar medel att tillfredsställa behofvet af läsning eller borde sakna förmågan att, medelst ett förståndigt urval, rätt använda sin tid oeh sina krafter, skadliga misstag oeh förvillelser ofta inträffa; — huru vill man väl då begära att en oupplyst menighet skall kunna granska och pröfva hvad den köper? Bland de talrika 10ekelser, som på alla båll framstå för att mer och mer undergräfva vår svenska allmoges urgamla redbarhet och kärnfriskhet, torde man kanske sent nog hafva fästat uppmärksamheten på spridandet af skadliga och missledande skrifter, hvarmed okunniga eller samvetslösa bokmånglare lägga an på de enfaldiges tillgångar. Må man här ej möta oss med det inkastet, att faran ej är så stor, emedan allmogen ej läser så synnerligen myckets. Vi svara: Jo, allmogen läser verkligen mycket, mer än nog för att göra det värdt att akta på hvad den läser,. Härtill kommer den betydande omständigheten att allmogen, just derföre att den ej läser för mycket, fäster sig vid och i minnet behåller hvad den Iäser, vida mera än de mångläsande bildade pläga (eller rättare sagdt kunna) göra. Ett ganska betydande kapital af andliga krafter är således här i verksamhet, och det är ingalunda likgiltigt huru detta användes. Må den som, sjelf väl förskansad inom egna vallar af böcker, ej ännu kommit kasta blicken utom dem, för att se efter huru det tillgår på folkets, område, göra sig mödan af en dylik undersökning: vi förmoda att ej blott vårt nyss framstälda påstående skall finnas grundadt, att allmogen läser, — utan att det äfven skall visa sig, att dess vetgirighet alltför ofta lemnas utan behöflig ledning, samt följaktligen förirrar sig på skadliga afvägar. Mot denna fara skyddar egandet af ett med omtanka uppsatt oeh ordnadt sockenbibliotek, hvarutur hvarje medlem af församlingen kan mot en högst ringa eller helst ingen afgift få låna böcker af erkändt värde. Vi hafva härmed endast velat i korthet framställa en vigtig angelägenhet, som kanske nog länge blifvit förbisedd, ehuruväl på den sednaste tiden inom flera trakter af fäderneslandet äfven häråt egnats en berömvärd omtanka, den der ock redan burit hugnerika frukter. Önskligt vore derföre att denna fråga äfven hos oss kunde tillvinna sig en förtjent uppmärksamhet och föranleda för ändamålet lämplig åtgärder. i ad Professor Runebergs silfverbröllop. I den lilla staden Borgå i Finland har helt nyligen firats en fest, hvars rena och hjertliga glädje säkert icke skall sakna genklang UR Ra harar QAQLAlIARn