Aftonbladet – 7 februari 1856, sida 2

henne än hela strunten är värd. Men säg ingenting.s Flickorna varnade Dinah, att icke låta bleckslagaren ana, att de upptäckt henne, och bådo henne hålla sig fullkomligt stilla, hvarefter de åtföljde sin bror upp till byggningen, medan de kände sig särdeles oroliga och ängsliga till mods. De funno bordet fullsatt med gamla spilkummar, gamla tekannor, gamla sockerfat och gamla krukor, hvars alla sprickor och urslagna bitar yankeemannen var sysselsatt att åter hopfoga, medan mrs Warner lyste honom och hennes man med största nyfikenhet åskådade arbetet. Israel, sade hans mor då han trädde in, vännen här håller på att göra allt porslinet så godt som nytt igen, undantagandes sprickorna efter det som har varit sönder, och allt. det han lagar skall du få af oss. Då yankeemannen slutat sitt verk och fått betalt derför, anmärkte han att det var hög tid för honom att ge sig af, och att han skulle gå ut och se om sin vagn. Följaktligen lemnade han huset i detta uppsåt, och Israel, som stod och såg ut genom fönstret, utropade: Jag ser att han inte ämnar komma fram till gården mera, utan försöker att taga sig fram bakvägen. Jag skall gå och se efter, att han sätter upp ledet efter sig. Israel gick ut och hans systrar följde honom för att se bleckslagaren ge sig af. Yankeemannen körde sin häst i gående och hållande försigtigt i vagnen på den ojemna vägen, kom han fram till ledet der han fann Israel före sig. Kommer ni för att ta ner ledet åt mig ? sade bleckslagaren. Nej, sade Israel, så artig ämnar jag icke vara; men jag tänker se efter att du inte för med dig mer än som hör dig till.