Aftonbladet – 7 februari 1856, sida 2

Professor Runeberg och hans maka,född !engström, firade deras silfverbröllopp. Deas gästfria hus stod öppet, som alltid, för ännernas krets. Försynen hade unnat dem tt upplefva denna dag med återvunnen helsa, ned obruten kraft och med denna själens ngdom, som trotsar tiderna. Bakom dem åg ett fjerdedels sekel af vexlande öden, milrade i sorgen, höjda i glädjen af den hemnets frid, som utgör den renaste lycka på orden. Omkring dem stod den blomstrande karan af sex hoppgifvande söner, med ; vilka deras namn skall fortlefva — detta amn, som ändock aldrig förgätes. Framför lem stod i denna ungdom en framtid, hvars kiften bero af den Allsvåldiges vink, men om aldrig skall sakna kärlekens, vänskapens leltagande och ett helt fosterlands välönskingar. Biskopen öfver Borgå stift, Ottelin, olkade i några varma ord allas lyckönskans. rof. Runeberg svarade derpå med att tackamt hänvisa till Gifvaren af all god gåfva. ring hans panna hade vänskapen knutit en ;y lager; kring hans makas lockar hade den indat en ny myrten. Detta ögonblick. var könt; det fann en genklang i alla hjertan. in af gästerne, prof. Lille, hade uppfattat dess etydelse i vackra verser, som upplästes. Unglomens minnen, ungdomens efterglans gjorde lem varma. Silfverkannan tömde sina välångsskålar för sångaren, som besjungit Fin-. ands ädlaste bragder. De armar, som jublanle lyftade makarne på deras minnens och deas sällhets dag, voro ett helt folks förenade anån; som i kärlek omslöt dem. Det är öferflödigt att skildra de närvarandes känslor. Jet fanns icke en, som ej i sitt hjerta bad ill Den, som har framtiden i sin hand, att an måtte förunna de båda makarne ännu nånga år af inbördes sällhet, till gagn, till lädje, till ära för det älskade fosterlandet. Dagen derpå hade Borgå stads invånare och sringboende ståndspersoner, uppskattande deas afundade lycka att ständigt ega skalden ch hans maka: personligen i deras kretsar, ör dem arrangerat en fest, till hvilken äfven tt antal resande voro inbjudna. I den smakullt dekorerade vackra gymnasiesalen sjöngos f valda röster en scen ur Norma i kostym, n ny romans af hr Pacius och Vårt land, wvarefter alla återförenades vid en bal i sovietetshuset, der en hjertlig skål under hurraop tömdes för sångaren och hans maka. Dessa lagar och fester skola länge lefva i gladt ninne hos alla der närvarande. De af hr Lille, teol. prof. vid universitet i Ielsingfors. och Runebergs ungdomsvän, för attade verserna lyda som följer: Till J. L. Runeberg d. 23 Januari 1886. På lifvets middagshöjd du står Nu vid din ungdomsmaka Och blickar på de flydda år Med henne rörd tillbaka. Med ungdomsvänner nu ock kom Och lef dem än i minnet om! Den tid du hennes hjerta fäst Och redde till din hydda, Som du, vi äfven kalla bäst Af dar, som äro flydda. På hopp och framtid rikast då Vi kände våra hjertan slå. Vi lefde blott i diktens verld, Vi voro än så unga, Och mången då sig ansåg värd Med dig i täflan sjunga. Vi anade — men icke än I dig vi kände -— mästaren. Det var som i en nordisk vår, Då alla bäckar svälla Och kappas med den fiod som går Ur egen riklig källa, Men mattas i sin ystra fart Och tömmas och försvinna snart. Du minns det väl hur mången gång I glada festgelaget För någon ädel bror en sång Då skrefs och sjöngs i draget; Hur sen med jubel dracks en skål För den som blifvit skämtets mål. Det var den glada tid, som fick Allt våga och försöka, Då skammarmekaniken, gick Att såsom enka spöka Och sista eandidanden svor Sin ed och till tentamen for; Då aquila poetiear Till arten först bestämdes Och ung oeh djerf ars critica Af reverens ej skrämdes Att neddra sjelfvaste Tegner Från Pindens topp med andra fler; Den tid, då sjelf du bragte oss Elgskyttarne från skogen, Då vorden ren vid pertans-bloss Med folket djupt förtrogen, Då redan af din genius vald Att bli det finska folkets skald. Dig födde då ditt Morgonblad, Fast lönen var Dog ringa. Rik af din konst, du såg ej hvad Den in dig kunde bringa; Gaf dina vänner i ditt tjäll Doek mång olympisk lördagsqväll. Hvad öfvermått af ungdomsmod Hvad snilleblixtar tända! Det glada gyeklets lösta flod Ej ville ta en ända. Af nöjet fängslad, mången natt När soln giek opp, man qvar än -satt. Hur för allt ädelt, skönt oeh stort Då glödde unga sinnen! Det bästa sen vi tänkt och gjort. Af dessa ungdomsminnen Fått näring. Dyra fosterland, För dig stod hjertat då i brand. Så flögo åren och ditt namn Kring Suomis berg oeh dalar. Det sträekto glad mot dig sin femn Oeh stolt om dig ren talar. Men der ditt snilles låga brann, Der bröd för dig du doek ej fann. pe RT rn a a