Aftonbladet – 6 februari 1856, sida 2

höfva någonting annat än en ny lykta, ty på den gamla: var pipan förbränd redan långtinnar de måntjusa qvällarne bögynte, och sednare på hösten blir det farligt att gå i stallet med bara lj set.n Bleckslagaren; som visste af erfarenhet; att våra simpla gamla landtbrukare) ehuriv ofants ligt frikostiga med ållt som växer på deras jord, dock oftast äro ganska sparsamma på sitt klingande mynt; begynte rekommendera sina varor, mera för deras billiga pris än för deras godhet; och i sanning var icke: också på de flesta: saketna två eller tre skilingar lägre än man kunde få dem föri de aflägsna handelsmagasinen. Gamle Micajah tycktes icke finna nödigt att köpa någonting mer än lyktan; men hans döttrar envisades så med kaffepånnan, -durkslaget och vattenskopan, att slutligen alla tre dessa nödvändighetsartiklar blefvo köpta och betalda. Bleckslagaren trugade förgäfves Herr Warner alt köpa några stora pastejformar;som flickorna med-längtande ögon betråktade, då Han påminte dem, hurw vackra: deras-pum astejer skulle se ut, gräddade i utuddade läckformar.: Mem denna onödiga utgift afböjdes på det bestämdaste af den Goda qvärKarhustrun; i det hon gaf till skäl, att utuddåde pastejformar vore idel stolthet och fåfänglighet, och att om pastejerna vore vällagade, så blefvede fullkomligt lika väl gräddade i de runda lerformarne. Den resande bleckslagaren fraimtog då åtskilliga dosor och flaskor med qvacksalfvarmedikamenter; beredda vid en namnkunnig fabrik för dylika droger och tillbörligen försedda med falrikantens eget sigill och påskrifna med hans egen hand och namnteckning. Bland dem, sade han, funnes ofelbara kurer för hvarje den menskliga naturens åkomma; droppar för frossa, tandvärk och