Aftonbladet – 5 februari 1856, sida 2

tillika i förstnämnde förordning af sistlidne November utmärkt, att enskild bank ej eger drifva handel med annat än guld och silfver, inoch utrikes vexlar samt allmänna räntebärande papper, — hvaraf allt uppenbarligen den slutsats måste dragas, att de enskilda bolag, hvilka, på sätt 1824 ärs kungörelse innehåller, utlåna penningar eller drifva vexelrörelse, äro att anse såsom enskilda bankbolag och icke kunna under andra vilkor än dessa oktrojeras, ehvad de utgifva egna kreditsedlar eller icke, och att den här ifrågavarande svenske handels aktiebanken i öfrigt är ämnad att fullgöra precist enahanda funktioner, som andra enskilda banker, af hvilka t. ex. filialbankerna icke heller utgifva egna creditsedlar. Vid sådant förhållande skulle det i sanning vara i hög grad anmärkningsvärdt om regeringen företoge sig att, i strid med dessa af både Konung och Ständer fattade beslut, på egen hand ensidigt för ett i hufvudstaden upprättadt enskildt bolag fastställa ett reglemente. baseradt på ett helt förändradt banksystem. hvilket sedan 30 år varit så väl utom som vid riksdagar på det lifligaste bestridt. Och då derjemte sig företer, att oktrojerna för de i landet etablerade provincialbankerna, hvilkas inflytande hittills visat sig ytterst välgörande och icke gifvit anledning ens till farhåga för någon kris, innan kort måste komma i fråga att förnyas, synes det vara desto mer konstitutionelt oeftergifligt, att dessa likartade ärenden behandlas efter enahanda princip, och att landets lagstiftande församling får tillfälle att bestämdt uttala sin mening öfver företrädet af det gamla banksystemet med solidarisk ansvarighet och ställda säkerheter, eller det nya aktiesystemet med löpande börspapper och utan all slags realsäkerhet; om vidare R. St. föredraga att bibehålla ett banksystem, som bör förekomma utländska bankirers inblandning i förvaltningen af våra inhemska kreditanstalter, eller ett system som skulle kunna göra utländningar till dirigenter deraf; slutligen att utbyta ett system, hvilket. likt det nuvarande, utestänger börsspel och vingleri, mot ett sådant, som framkallar om icke rent af uppmanar dertill. Vi förmoda att ensamt dessa betänkligheter äro af den betydenhet, att de väl förtjena att noga begrundas innan ett oåterkalleligt beslut i detta ämne fattas af en konung, som vid afgörandet af vigtiga samhällsfrågor — je så nyligen som i den ömtåliga frågan om tackjernsutförseln — visat sig respektera och ledas af folkombudens beslut och önskningar. äfven då dessa icke blifvit godkända af Han: Maj:ts rådgifvare, och som tillika förmår rätt inse och bedöma politiska och ekonomiska verkningar och följder af de mera ingripande mått och steg hans regering vidtager. Vi böra således tillförse oss, att framförallt beslut i förevarande fråga icke fattas innan R. St. ått tillfälle yttra sig öfver detta nya species al banker, och andra allmänna lagar i ämnet än de nu gällande varda utfärdade, hvarigenom icke blott en viss ort må kunna erhålla ett slags monopol på vinsten af ett möjligen för åtskilliga större kapitalister och köpmän högst lönande och retande financielt företag, utan ock hela landet må kunna blifva lika delaktigt af de fördelar, som det nya banksystemet möjligen må kunna erbjuda. Ehuru vi således, ur konstitutionelt politisk synpunkt, här utsagt vår mening, äro vi likväl långt ifrån att bestrida nyttan, behofvet, ja nödvändigheten af en enskild bank äfven här i Stockholm, för att stäfja det oförskämda penningemäklare-procenteriet och gifva en större utsträckning åt affärslifvet, än den som erbjudes genom det oviga och för det större affärslifvet föga gagneliga sätt hvarpå riksbankens kreditrörelse är ordnad. Men då vi, lika ifrigt som någon, önska inrättandet af en sådan enskild bank, fordra vi dock oeftergifligt, att den skall vara fotad på solida grunder och icke inom sig gömma fröet till en Jobbery-anstalt. En stiftelse af förstnämnde slag under namn af Stockholms Filialbank var här bildad året förr än förslaget till den nu ifrågavarande s. k. Svenska handelsbanken såg dagen. Den förra räknade bland stiftarne en mängd redbara, förmögna och upplysta män, hvilka icke tvekade att underkasta sig landets gällande banklagstiftning. Då blef likväl sanktion vägrad, förmodligen i följd af rådslagen från samme friherre Palmstjerna, som numera icke synes tveka att understödja ett så vidt utseende och betänkligt projekt, som det för hvars hufvudgrunder vi här ofvan redogjort. —MmM— RBK, tillhaka