Aftonbladet – 4 februari 1856, sida 2

Segraren dikterade och den besegrade skref.. På alldeles samma sätt går det till emellan: furstar och emellan nationer. Sedan byggmästaren i utbyte mot kontan-terna emottagit sedeln, på grund af hvilken sjökaptenens hustru berättigades att lemna sin: mans hem och vistas hvar hon ville, utan att mannen egde rätt att återfordra henne m. m., bad han frun laga sig i ordning för att gå. Så vill du då för alltid. lemna din man och ditt hem, yttrade nu sjökaptenen, i det han med en viss sorgsenhet i ord och åthäfvor närmade sig sin hustru; jag medger att jag någon gång varit häftig och svår emot dig, men när vi nu skiljas åt, så bör du icke längre hysa något agg emot mig... det blir nog tungt ändå att segla ensam i så svårt farvatten. N Hustrun syntes rörd, och Petterson fruktade att hon skulle ångra sig och stanna qvar, ty en sanning är det, ehuru till föga heder för vårt kön, att qvinnan aldrig så mycket intresserar sig för oss som när vi äro eller synas vara lidande. Men kanske är det bäst som det är, fortfor mannen, åtminstone för dig, min stackars gumma ... Jag skall emellertid aldrig glömma att du varit god och undfallen som ett lamm . .. Lofva mig att du också någon gång tänker på mig i min stora bedröfvelse, tillade han, vidrörande under synbar rörelse hennes arm med sin hand. Men i detsamma uppgaf hustrun det mest sönderslitande klagorop, i det hon, fattande med sin ena hand om den arm mannen nyss vidrört, kastade sig baklänges i stolen, som var henne närmast, och vred sig på denna som en mask. Det knöt sig en röd ring omkring ungresens öga, den betydde blod, och det bildade sig ett djupt veck i hans panna och det betydde grafven. Ännu en gång lade han lejonramen på denne man, som ända in i skilsmessans sista ögonblick icke kunde låta bli att martera sin i hustru. I Men han kände i detsamma sin arm beröras af hustruns hand och hans öga mötte henines bönfallande blick. I Han nöjde sig derföre med att sätta sjöI gasten på en soffa, hvars gamla fötter blefvo