Aftonbladet – 4 februari 1856, sida 2

ren; mni spelar för mycket tragedi i ert hus, för att rätt kunna lyckas i komiska kupletter. Men hvem djefvulen ger er rättighet att föra ett sådant språk i mitt eget hus! ropade sjökaptenen, tagande ett steg närmare och med begge händerna i hvar sin rockficka, Om jag säger er att jag tagit mig denna rättighet i mensklighetens namn, så förstår ni mig inte, men om jag underrättar er att jag i min ficka har trehundra riksdaler banko för er räkning, då begriper ni mig kanske. Trehundra riksdaler banko, och det för min räkning, det der låter åtminstone någorlunda resonligt ... men ändå har jag något svårt för att inse huru... men skulle det kanske vara fråga om udda eller jemt? tillade spelaren något lifligare; jag gissar udda på öfversta sedeln. Jag har i uppdrag attlemna er denna summa, sade byggmästaren; men med vilkor att ni tillåter er hustru lemna ert hus och vistas hvar hon behagar. Ingenting annat? genmälde kaptenen; och för det får jag så mycket pengar... jag kunde väl aldrig tro det skulle bli så hederligt... Nå, så langa då hit pluringarne och sedan må skutan gerna drifva vind för våg. Men ni begriper väl att ni inte får ett enda öre förrän er astra fått denna tillåtelse skriftlig. Skriftlig? ... hvad är det för ett spektakel!... hvad skall det tjena till? sJo, det kunde falla er in att, sedan ni väl fått pengarne, äfven behålla er hustru, och det är naturligtvis icke meningen. Ni har mitt ord, herre, jag bedyrar på mitt hedersord att... Byggmästaren skrattade. Ert hedersord? upprepade han derunder; hvem svarar mig för att icke ert hedersord förliste långt innan ni satte på grund ert första fartyg ? Men har ni då verkligen ett par ögon i reserv, efter ni fortfar med er oförskämdhet i mitt eget hus! ropade kaptenen, dragande ur rockfickorna ett par knytnäfvar värdiga en oceanens son. Seså, sitt ner, min herre, och var lugn! uppmanade den objudne gästen, i det han, fattattande hvardera af värdens händer uti hvar sin, drog honom midt emot sig ner på en stol.