Aftonbladet – 2 februari 1856, sida 2

Men stundom öfver de små barnens hufvuden sände Marie Louise en blick till det stora barnet på bänken, en blick som himmelen förstår och äfven menniskan när hon älskar. När han då mötte hennes blick och hörde hennes ljufva röst, utan att våga nalkas, utan att ens våga helsa på sitt lifs engel, kanske sin döds, då — då vattnades hans ögon och han vände dem bort. Det var gifvet att det skulle kosta på. När han, repande mod, åter ville fördjupa sig i denna för honom så heliga grupp, hade en lysande ring af högförnäma kavaljerer slutit sig omkring hans helgedom, och sedan såg han henne icke mera. Dröjande en stund under fåfäng väntan reste han sig omsider från bänken och lemnade torget. Han hade icke fått mera än en och annan betydelsefull blick. Men det kan vara vackert nog det för en menniska som för det mesta bara bygger väderqvarnar och brännerier. Ifrån Carl XIII:s torg tog han vägen till Ladugårdslandet och stannade utanför ett trähus vid Styrmansgatan. Han gick in i detta hus, öppnade en dörr till bottenvåningen och befann sig i en lappskräddares fattiga hem. Lappskräddaren satt på ett bord arbetande på en gammal rock, medan hustrun sysselsatte sig med att i ett gammalt skåp insätta några spräckta porslinstalrikar hvarpå middagsmåltiden nyss varit serverad. Mannen och hustrun syntes särdeles glada öfver den unga herrns ankomst och framsköte med förenade händer en stol åt honom. Men han satte sig ej. (Forts. följer.)