Aftonbladet – 2 februari 1856, sida 2

Under det han spatserade hade han den vanan att med en Jonglörs färdighet svänga denna käpp emellan sina fingrar, så att det såg ut som gick han med en sol i handen. Nyssberörde torg var redan på den tiden, hvad det ännu i dag är, en sandöcken med några döende allter på sidorna och sitt af granit och brons sammanfogade monument i midten. I fullkomlig motsats till hvad som blifvit gjordt och göres i Europas öfriga städer, beröfvades på Carl XIV Johans befallning, den gamla vackra kungsträdgården sina blomsterrabatter och sina täta mot solen skyddande häckar, samt fick en dålig ersättning i den trettonde Carls staty. Bestrålad af den klaraste sommarsol förblef dock alltid denna staty blott skuggan af en skugga. Då för tiden vida mera än nu var under den varma årstiden Carl XIII:s torg äfven om hvardagsmiddan ganska flitigt besökt af det slags folk, som har råd och tillfälle att roa sig alla dagar och derföre merändels har så tråkigt. Den förnäma och rika verlden, om den är något filantrop, beklagar kanske det s.k. söndagsfolket, men utan det ringaste skäl. Söndagsfolket roar sig blott en dag i veckan, men har då otvifvelaktigt mycket lige på denna dag än de andra på hela månader. Det är ett förfärligt arbete detta dagliga sökande efter förströelse och nöje. Det är med nöjet som med opium. För att få nattro börjar man med några droppar deraf, men måste sedan och oupphörligen dag för dag öka satserna till dess man slutligen kreverar. Om ungresens på Berga ögon icke befunnit sig helt och hållet på upptäcktsresa efter den person, för hvilken han kommit dit, skulle