Aftonbladet – 2 februari 1856, sida 2

hvilken han derjemte tvang att i en tiggerskas skepelse besöka alla de personer, till hvilka hon förr stått i något förhållande. Icke längre blundande för de gamla kapriserna, ville han dock gerna blunda för de nya. Det går så till här i verlden. Välsignande sin väns förutseende blick, gjorde Konrad hvadshan kunde för den arma qvinnan och hade äfven fattat det beslut att för alltid skilja henne från hennes vidrige man. En dag fann han på sitt ritbord ett bref ifrån Marie Louisr. Den goda tonen förbjuder ungt oförlofvadt folk att skriftvexla. Men hvarföreskulle ett par goda varelser, som älska hvarandra, icke få medelst papperet och pennan tala om sina stora bekymmer och sina små förhoppningar, när de aldrig få se eller tala med hvarandra? Kärleken, starkare än sjelfva döden, skulle icke få öfverrösta den goda tonen, som icke är naturens språk, utan blott den konstlade verldens läte! Ifrågavarande skrifvelse, mycket längre än dem vi förut sett af Marie Louises hand, kan icke intressera allmänheten. Ett kärleksbref, som intresserar en tredje person, är icke något kärleksbref, det är då blott ett foster af förståndet, icke af hjertat. Ett utoch invändt menniskohjerta intresserar inga andra än de älskande sjelfva och — anatomerna. Följande rader måste vi dock meddela ur detta nya bref: Infinn er nästa fredag middagstiden på Carl XIII:s torg mellan 1 och 2. Men gör ingen min af att känna mig. Jag får åtminstone se er en gång till i mitt lif och denna tröst behöfver mitt bedröfvade hjerta. Byggmästaren lät genast sätta häst för åkden och for på ögonblieket till Stockholm,