Aftonbladet – 31 januari 1856, sida 2

lade i snödrifvan, samlade sig en mängd folk, hvaribland ett par polisbetjenter. Hvad är det? hvad är det? frågade dessa, å allmänna ordningens vägnar. Den der slyngeln till kusk har kört öfver oss, förklarade den ene bokhållaren, hvilken, när han icke gerna ville vidröra det der alltför ömma vänskapsförhållandet kamraterna emellan, i en hast måste hitta på någon annan orsak till tumultet. Ja, han har kört öfver oss, instämde kamraten med händerna på sin illa tilltygade näsa. Ert namn? sporde ena polisbetjenten, fattande kusken i kragen. Pettersson ville ogerna fram med sitt namn, men måste det slutligen. Godt! yttrade allmänna ordningens handbafvande, i det han uppteknade namnet; ni parerar konglig poliskammaren i morgon förmiddag klockan elfva. Hvarföre ? frågade byggmästaren. För öfverdådigt körande på hufvudstadens gator, begriper ni väl, svarade polisbetjenten. Öfverdådigt körande! upprepade Pettersson förvånad; mina hästar ha ju stått orörliga nära treqvarts timma ? Angår oss inte, förklarade allmänna söd kerhetens vårdare; den ena meden har gått öfver den der unga herrns mun och den ans dra meden öfver den andra herrns näsa... saken är klar, vi skola nog veta intyga förhållandet. Meden? utbrast ung-resen; hvilka medar?... Det är ju bara deras egna munnar. och näsor som gått öfver hvarandra. Ni resonnerar inte, herre! ni bara inställer er och det vid tre och sexton bankos vite, förklarade polisens tjensteande. I detsamma slog klockan tre qvart till sju i S:t Claras kyrkotorn. (Forts. följer.)