Aftonbladet – 31 januari 1856, sida 1

pmantorget; i P. Gällstedts, rgsoch Tullportsgatorne; iG. A. Hennigs, Regeringsgatan; i W. A. Lindströms, N:o 11 Brunkebergstorg ; Storgatan; i P. M. Hööks vid Nybrogatan å Laduilar beräknas priset efter det utrymme de upptaga. EASTERN ES TIONER IRENE AE ETTER ES org . Alml öfs Kryddbod? vid expeditionstaxa och en ny landshöfdingeinstruktion. De formella och väsentliga brister, som vidlåda dessa båda författningar, ha nyligen varit utvecklade i Aftonbladet, och denna kntik lärer tyvärr innan kort komma att bekräftas af erfarenheten. Det: är isynnerhet instruktionen, som beklagligen alltför tydligt, uppenbarar regeringens betänkliga åhåga att för de personer, åt hvilka den speciella, dagliga förvaltningen inom landet: är anförtrodd, bereda en maktutvidgning, ett oKöljdt envälde, sådant den väl svårligen lärer våga. att för egen räkning söka vinna. I ett land, som är i saknad af nästan hvarje kommunal institution, och der de få, som verkligen finnas, nemligen sockenstämmor och — i den mån konungens befallningshafvande så behagar — hushållningssällskaper — utgöra ett vanmäktigt värn emot den verkställande maktens på alla punkter tryckande inflytande, är det isynnerhet af vigt, att denna makt är och förblifver en persona moralis, som visserligen ej får sakna ett hufvud, men hvars öfriga lemmar böra lemnas tillfälle att med frihet, röra sig, hvarförutan ock i sjelfva verket, detta enstaka hufvud: blefve högeligen att beklaga. Man synes: verkligen icke hafva tänkt sig en länsstyrelse annorlunda än under skepnaden af en placemajor, omgifven af några. ordonnanser, och. sänd att vidmakthålla ordningen inom: en i belägringstillstånd förklarad stad. Det-är således icke allenast den embt en aktningsvärd tjenstemannakår, den s. k. landtstaten, visade missaktning, utån ock det vida betänkligare symptomet af ett kring sig) gripande godtycklighetsbegär, som i detta afseende med skäl fästat pressens uppmärksamhet: Pressen är i vårt land just till: följd af bristen på kommunala institutioner, den enda remellån riksdagarne bevakande makt, det enda språkrör, hvarigenom allmänna rösten kan låta sig förnimmas: Der ingen fortlefvande representation sammanhåller det politiska lifvet inom de samhällets sferer, hvilka utgöra det helas organer, måste pressen ovilkorligt oja ett slags ombudsmannaskap, och hemligheten af dess makt ligger mindre derutiatt den förmår leda det allmänna tänkesättet — hvilket ock ej-egentligen kan sägas ske annat än då det sednare befinner sig på en föga, utvecklad ståndpunkt — än i dess förmåga att aktgifva på, koncentrera och uttala hvad: som mer eller mindre klart föresväfvar allmänhetens medvetande. Och denna makt har i våra dagar blifvit så fullt erkänd, att äfven de som högljuddast ifra emot dess oinskränkta bruk, sjelfva ingalunda försmå att i hemlighet handtera dess vapen, ja man har någon gång sett dessa förda af samma högstegna händer, som styra folk och riken. -Vill nu den svenska pressen kasta en blick på den svenska styrelsens inre gång sedan sitförflutne riksdag, och dervid i främsta rummet fästa sin uppmärksamhet på dess sätt att behandla föremål af den på en gång allmännaste och andligaste art, nemligen de kyrkliga, så befinnes systemets allmänna karakter i detta hänseende vara en opposition emot tvenne af tidsögonblickets märkligaste fenomener: religiös associationsanda, religiös diskussionsfrihet. Anmärkningsvärd är härvid den inkonseqvens, som uppenbarar sig deruti. att man synes öfverse med öfverträdelser af stadgarne emot lärofrihet och konfessionsförändringar, på samma gång man strängt beifrar det bruk de inom vår kyrkas sköte qvarblifna göra af diskussionsfriheten. Vill eller vågar man ej lagligen landsförvisa, hvarföre tager man då icke iniativet till att utskrapa ordet landsförvisning ur svenska kyrkans diktionnär?) Önskar man verkligen att inom denna kyrkas sköte bibehålla de rätt-trogna, hvarföre ger man sig då all upptänklig möda att för Jem göra den fortfarande vistelsen derinom så oangenäm som möjligt, och likasom slår åt dem en brygga, hvaruppå de temligen obesväradt kunna komma ut i det fria? Vi kunna ej förklara denna inkonseqvens i vården af det förmyndareskap man a sig öfver kyrkan annorlunda, än att just detta förmyndareskap är i sig sjelf den största, den ohjelpligaste af alla inkonseqvenser. Vill man vidare verkligen bringa ordning och sammanhang i den yttre kyrkostyrelsens organisation, hvarföre har man afvisat det härsl lämpliga medel, som erbjöd sig i ständernas önskningsbeslut i anledning af, men ingalamda i bokstaflig öfverensstämmelse med kr von Hartmansdorffs motion? Hvarföre har msm i detta maktpåliggande ämne tilltäppt sina öron för trenne stånds uttalade önskningar, och endast velat lyssna till det fjerdes protest? Var sådant en belöning för redan gjorda tjenster eller en städjepenning ör (kommande ?: Vi tillåta oss här, som man ser, blott en fråga; der andra, bättre underrättade; redan lemnat ett temligen tydligtsvar. Jåste samma bevekelsegrund sökas till den ytterliga likgiltighet; -hvarmed man lemnat läroverksreformen i: -dess outredda; handlösa ) Så har den för ett par år sedan emot 8 till katolicismen öfvergångna qvinnor fällda domen lyckligtvis ej ännu blifvit bragt till verkställighet. fn etsas sets ——— Fru Malm upprepade sin fråga. Konfad funderade en stund. Jag kan icke säda det. svarade har ändt