Aftonbladet – 30 januari 1856, sida 2

Gud gäckar icke sina skapade varelser, det är endast menniskan beskärdt att gäcka och håna dem, som likväl äro af samma jord och ande som hon sjelf. Jo, det vore just en hygglig qvist jag skulle få inympad på mitt. gamla stamträd,, mumlade grefven, i det han stoppade sin största sjöskumspipa. Så rulla då opp ert stamträd, min far!... Från dess grenar hänga många vackra, glänsande frukter... men visa mig en enda som icke varit maskstungen och förstörd innan den från sin stjelk fallit ned till jorden och der försvunnit!... Nämn mig en enda af mina många grandtanter som varit lycklig!... Föräldrar hafva tvungit sina barn till förbindelser, främmande för dessas hjertan, och barnen, när de sjelfve blifvit föräldrar, hafva gjort på samma sätt med sina barn... Hvem håller dem räkning för alla de tårar de gjutit här i lifvet? hvem räcker alla dessa martyrer segerpalmen i ersättning för deras lidanden och qval? Ingen på jorden, ingen!... Sorgligt hafva de lefvat, sorgligt dödt och sorgligt är deras minne... Vi skulle kunna lära osg något af de varningar de gifva oss, men vi vilja ingenting lära, ingenting förstå . icke ens denna tröst och hugsvalelse unna vi deras skuggor... Derföre, min far, ryser jag så ofta jag betraktar panascherna i de tre hjelmarne öfver vår vapensköld, ty jag tror mig se plymerna svaja på en enda ofantlig likvaga. Det der briljanta partiet skulle just bli en angenäm öfverraskning för dina öfriga slägtingar och vänmer, anmärkte grefven, som icke det ringaste tycktes hågad att ingå i några svaromål rörande det förflutna. Mina slägtingar och vänner skola få något att tala om i veckor, månader, ja kanske hela åreto, svarade Marie Louise, men när de en dag se mig vid min värdige mans arm, när de bli åsyna vittnen till den oföränderliga ömhet och kärlek han egnar mig och när de läsa lyckan och sällheten i min blick, då skola de kanske i själ och hjerta afundas mig