Aftonbladet – 29 januari 1856, sida 2

beifra förbrytelser emet öfverträdelser af för fattningarne rörande begagnande af rätt myn samt behörigen justerade mått oeh vigter, så dana de i riket fastställda äro o. s. v. Om deremot instruktionens författare i dette hänseende följt den enkla fördelningen af äm: nena som, på sätt vi visat i vår första artikel för mer än 200 år sedan uppgjordes af riks. kansleren Awel Owenstjerna och som öfverhuf. vud är följd i den gamla instruktionen, så hade utan tvifvel den nya blifvit både lättare att författa och att begripa. Hvarje ämne hade då kunnat i en särskild sektion behandlas och dervid utan särdeles svårighet utmärkas, huru långt lamdshöfdingens verkningskrets och beslutanderätt inom hvarje af dessa ämnens område sträckte sig. En sådan indelning borde väl eljest anses såsom det första som skulle påtänkas när man ville företaga sig att skrifva en instruktion som omfattar så många särskilda ämnen. Innan vi sluta, böra vi likväl rättvist erkänna att den nya instruktionen uti 3 och 5 3S på ett tillfredsställande sätt löst en tvist, som vid förra riksdagen var föremål för konstitutionsutskottets och Rikets Ständers uppmärksamhet, nemligen genom att berättiga landssekreterare och landskamrerare både att reservera sig mot landshöfdingens beslut och att låta sin särskilda mening genom utdrag af protokollet åtfölja den till Kongl. M:t eller vederbörande embetsmyndighet afgående expeditionen. Detta är således ett bevis uppå att konstitutionsutskottets anmärkningar en och annan gång icke kunna vara utan sin behöriga nytta. En annan sak är, i hvad mån landssekreterare eller landskamrerare hädanefter må kunna våga begagna denna sin rättighet utan att blottställa sig för sin höge chefs mjssnöje och möjliga förebråelser för vanvördnad, derest den särskilda meningen skulle alltför oförbehållsamt blotta hr landshöfdingens okunnighet, oförstånd eller godtycklighet, hvaraf följden, om ej omedelbart, dock vid första lägliga tillfälle kunde blifva att hr landshöfdingen ansåge omständigheterna påkallan, att den misshaglige reservanten på någon tid skiljdes från utöfningen af sitt embete. Med ett sådant Damocles-svärd hängande öfver hufvudet på hårstrået af en landshöfdings nyck, är det minsann ej så godt att hafva en särskild mening, åtminstone ej att söka göra den gällande eller, sem mar säger, poussera densamma. å grund af allt detta måste vi Jim den allvarliga farhåga, att dem nya laadshöfdingeinstruktionen genom att öka lanmdshöfdingarnes suveränitet och inblanda dem i alla möjliga samhällsbestyr, i stället för att höja läns styrelsernas anseende och inflytelserika verksamhet i det allmänna, hvilket väl kunde behöfvas och vara önskligt, tvärtom torde i väsentlig mån bidraga att nedsätta och försvaga dessa. Folket har nemligen allt mer och mer fått smak oeh anspråk på att styra sig sjelft och någorlunda oantastadt af embetsmyndigheter sköta sina angelägenheter efter sin egen vilja. Behofvet af rådgifvande, ja beslutand: kommunalstyrelser blir allt mer och mer allmänt insedt och ropet derpå utom och vid riksdagar allt mera högljudt. Att under sådana förhållanden utfärda en instruktion, som vill konstituera landshöfdingen likasom till ett slags rysk guvernör eller sultan, synes fördenskull mer än någonsin vara politiskt oklokt och illa beräknadt för sitt eget ändamål. Hitintills har det kunnat låta sig göra att hos allmänheten bibehålla aktningen ör länsstyrelserna, oaktadt deras ehefer ej sällan varit föremål för blandade känslorp. Man har nemligen hufvudsakligen haft zitt förtroende till de oberoende män som utgjort let s. k. embetet och hvilka deraf haft den största tungan, likasom det tyngsta ansvaret. Men att för de sednare bibehålla både tungan och ansvaret — ty i detta fall har landshöfdingeinstruktionen ingenting förändrat i hvad författningarne härom stadga, utan snarare tvärtom — under det man borttager sjelfständigheten och dermed den spänstighet i arbetsförmåga och den sporre till drift och nit, som känslan af oberoende alltid inger den bildade mannen, samt i stället förvandla de vigtiga embetsmän, hvilka såsom kolleger äro ställda vid landshöfdingens sida, ensamt till dennes hörsamme och vördnadsfulle tjenare, är tt försök som kan på ett betänkligt sätt misslyckas, och hvaröfver hvarje rättsinnig medborgare måste bedröfvas. — H. M:t Konunceen lät i går. Carlsdagen.