Aftonbladet – 29 januari 1856, sida 2

niskorna sjelfva byggt opp, fast icke alltid på den grund som Gud en gång lade; — då vaknar vedermödan, liksom roffogeln vid dufsans vingslag, då börja fördomarne sitt vanliga spel, och när den arma känslan, förvirrad och förföljd, återsöker sitt fordna oskuldshem, förer hon alltid med sig något af det gift som verlden sprutat öfver hennes vingar, och det är förbi med vårt lugn, ofta förbi med en och annan af våra dygder. Ljufvast för älskande är derföre den tid då man icke talar, men förstår, då man icke handlar, utan blott tänker. Kanske är också lifvets lycka blott en dröm. Oftast är dess njutning dess död,och hvad blir hon då? jo endast ett minne af drömmen. När en ung man och en ung qvinna egna hvarandra sin hela aktning, såsom verlden och kanske de sjelfva ännu blott kalla det, så följa snart deras hjertan med, ty denna aktning är en lögn, om ej dess frukt blir kärlek. Tala aldrig om vänskap mellan ungt folk af olika kön. Vänskapen fordrar för sin tillvaro många års bekantskap och bepröfvadt förtroende. Den skrider lugnt framåt med refvade märssegel. Men kärleken, oftast ett ögonblickets verk, tter genast alla seglen till och måste antinen framåt eller kantra. Ungefir derhän hade sakerna kommit med ifseende å ifrågavarande unga personers ömsidiga förhållanden. De kände ett obeskrif-: gt nöje hvarje dag de mötte hvarandra, fast le aldrig öfversatte detta nöje i ord. i Fantasien har för öfrigt så djupa perspek-! iver och följaktligen så mycket att bjuda på i it man icke märker hur afständet i verkligeten småningom förminskas till dess many! utan att veta huru det gått till, kommit hvarindra så nära att man i själ och hjerta slutligen blifvit ett. I