Aftonbladet – 29 januari 1856, sida 2

nn RR Ja, det återstår bara plåtbeslagningen på den stora ångskorstenene, förklarade byggmästaren. Derefter uppstod någon stunds tystnad, hvarunder de gemensamt fortsatte vägen till sjön. Men, herr Pettersson, började hon ånyo, gämnar ni då all er tid stanna som byggmästare på landet ? Jag har svårt att på förhand kunna bestämma det, svarade han; men så länge min far lefver, torde jag nog komma att dröja qvar på denna ort. Jag frågade så, emedan jag tycker att er verkningskrets här är för liten och att ni alårig får tillfälle att realisera någon af era vackra ideer. Huru vackra de äro, det vete Gud... Mycket kan taga sig temmeligen bra ut såsom ritning och modell, men alls icke duga i verkligheten... ett ornament, sedt på nära båll och vid dagsljusct i en kammare, kan vara mycket vackert, men upphängdt ute i fria luften blir det mången gång blott en oredig massa... Solen och luften äro stränga kritici öfver arkitekturen, och endast snillet anar eller förstår deras anspråk... Men kan man ej bli något stort, så må man trösta sig med sitt bemödande att åtminstone blifva nyttig, såsom min far ofta brukar säga. Hur mår er far i dag? frågade Marie Louise, Han lider af sina vanliga krämpor, men som han har appetit och god sömn om nätterna, så hoppas jag att ännu länge fi behålla hoiom 1 lifvet. Ni är en god skar mycket er Ja visst, jag har ju också de allra största kil dertill. (Forts.) son, herr Pettersson, ni äl