Aftonbladet – 28 januari 1856, sida 2

man; jag hade så länge varit i hans hus och lerunder hunnit vänja mig vid honom... han var visst ingen god menniska och må Gud kunna förlåta honom hans synder!.., Men detta oaktadt sörjer jag ändå. Jag begriper icke hur det kan vara möjligt... den långa tid ni fårestått hans hus måtte hafva varit en pröfvotid, som säkerligen ingen annan än ni kunnat uthärda. Ack min unga herre! det mesta af vår sorg består oftast af ånger öfver att icke alltid hafva varit så emot de hädangångne som man kanske bordt vara... det är alltid nåson sträng i vårt bröst som hårdt vidröres när ifven den elakaste menniska dör. Men, min goda mamsell, hvar tänker ni nu slå ner era bopålar? Jag har hört att allt ligger i aska och att ni ingenting har att lefva af. Den beskedlige herr Alm har tillåtit mig bo här på gästgifvaregården till dess jag hunnit se mig om efter något annat ställe för mina få återstående dagar. Mamsell har öfver tio år uppehållit sig inom socken och det är kommunens skyldighet att gifva något understöd... också vill jag i dag tala med klockaren Malm om saken ... Var emellertid lugn, ty det lif ni hädanefter kommer att föra måste i alla fall bli vida drägligare än det ni hitintills fört. Gud skall veta att jag af hela mitt hjerta tackar er, herr Pettersson, för den välvilja och godhet ni alltid visat mig... Jag tror att jag icke behöfver fly till medmenniskors barmhertighet som ofta ör tung nog, så vida nemligen... Hon tystnade och var synbarligen obeslutsam om hvad hon skulle säga. Det har kanske lyckats er att rädda något undan branden? frågade Konrad. Undan branden? Intet.