Aftonbladet – 26 januari 1856, sida 3

sammaledes; han aflagsnar sig och komponerar först för Italien, sedan för Frankrike. Att Bach och Haydn kunna arbeta och lifnära sig i sitt eget land kommer sig deraf, att den ere är organist hos fursten af Anhalt-Köthen, den andre kammartjenare hos furst Esterhazy. Undangömd på en ruskig malmgård i Wien eger Beethoven, som förtviflan bragt nära till sjelfmord, ingenting annat att uppehålla sin bekymmerfulla och ensliga ålderdom med än det understöd han erhåller af en utländning, ryssen furst Galitzin, som beställer och i förskott betalar hans sista arbeten, Weber dör i London så fattig, att hans familj ej eger ens så mycket att den kan bekosta hans begrafning. Mendelsohn undgår endast genom lyckan att ega ett fädernearf sina föregångares uselhet, och Meyerbeer, också rik genom sin börd, måste emellertid följa Glucks exempel och bära sina arbeten, som sedan gått verlden omkring, först till Venedig, sedan till Paris. Ehuru den störste och ryktbaraste af dem alla, måste Mozart icke desto mindre dela den gemensamma lotten. Jag har sjelf uti ett litet hus på landet, nära Wien, sett den lilla kammare, der han, redan sjuk, redan dömd till en förtidig död, skref den sista af sina operer, oeh den andra på tyska, Die Zauberföte (Trollflöjten). Det var ett vindsrum, försedt med en tältsäng, en halmstol och ett furubord. En obetydlig baron ansåg sig göra en ädelmodig gerning, då han här bland sina betjenter imhyste den man, hvilken han väl visste hade förvärfvat sig ett kändt, ryktbart och aktadt namn öfver hela Europa. Och då någon tid derefter Mozart, uttröttad af vakor och oupphörligt arbete, afled vid trettiosex års ålder, yngre än Raphael, uti uselhet, elände oeh sorg öfver att alltför sent erhålla en liten kapellmästareplats, som kunnat skänka honom en tarflig bergning, skedde hans begrafning i sådan tysthet, att man sedan dess förgäfves letat efter den plats der hans stoft hvilar. Det är en ny upplaga af Cervantes historia, också en fattig stor man, som med ett helt olyckligt If fått betala den alltför sena äran på hans graf. I våra dagar äro ändtligen tyskarne betänkta på att bevisa hans minne den ärebetygelse som Cervantes förut rönt af spaniorerna. I Salzburg, hans födelsestad, har man uppställt hans staty af brons på stadens förnämsta torg. I Wien bemödar man sig om att återfinna hans af ingen sten utmärkta grafställe, för att deröfver uppbygga en lysande mausol; man förbereder en stor nationalfest för att fira hundrade årsdagen af hans födelse (han föddes den 27 Januari 1756), och man sysselsätter sig med att för kejserliga bibliotekets räkning hopsamla alla hans manuskripter. Men det finns dock ett, och det dyrbaraste af dem alla, som ej skall återvända till den stad som en gång låtit det fara, och som en simpel konstnär ej skal lemna ifrån sig på en monarks enträgna önskningar. Det är det egenhändiga manuskriptet till Den Juan. Först en kort berättelse om dess öden. Mozarts dog den 5 Deeember 1791. Uti en den 12 Mars 1800 af Mozarts enka, Constanee Weber, afgifven bervittnad förklaring, erkänner hon sig hafva försålt den nära nog fullständiga samlingen af den ryktbare afiidnes manuskripter till Jean Antoine Andrå, hvilken förtjenstfulle kompositör i denna stad anlade det första stora nottryekeri Tyskland egt. Enlig: Mozart biografi, författad af statsrådet Nissen, som blef gift med hans enka, omfattade denna samling mer är tvåhundra femtio originalmanuskripter, alla upptagna med deras datum uti den dagboksförteekning, som Mozart förde öfver sina kompositioner alltifrån sin barndora till de sirta dagarnefaf sin lefnad. Andrå satteen ära uti att så länge han lefde bibehålla hels samlingen af de Morzartska manuskiipterna oskingrad, och många vänner af dessa dyrbara lemningar erinra sig hafva sett dene i hans hus. Då Andre för några år sedan afied, delade hans tre barn sig emellan denna intressanta del af arfvet, och Don Juan tillföll hans dotter, Augusta Andrg, gift med Johan Baptist Streicher, musikalisk instrumentmakare vid hofvet i Wien. Hr oeh fru Streicher erbjödo detta manuskript först åt kejserliga biblioteket i Wien, sedan åt kongl. biblioteket i Berlin, derefter åt Brissh Musewn i Lomdon. De fingo tre gånger samma svar: allt under erkännande af manuskriptets fullkemliga äkthet, beklagade sig direktörerna för dessa offentliga anstalter öfver bristande tillgångar eeh emöjligheten för dem att förskaffa sig mer än obetydliga småsaker af de stera musikkompositörernas, liksom de stera skriftställarnes egna handskrifter. Det var efter ett sålunda metiveradt afslag af Britck Mocemn som M:me Pauline WViardet för några månader sedan tillegnade sig det dyrbara Mosartska manuskriptet eeh förde det med sig från London till Paris. Vi hafva alltså i ged ro kunnat anställa en granskning deraf, oeh kanhända skola beundrarne af musikens Raphael med intresse inhemta några egna omståndigheter, som denna granskning uppdagat för oss. Partituret till Dom Giovenni, utgörande sammanlagdt rid pass 575 sidor, är skrifvet på aflångt, tjoekt, italiemekt papper, med endast tolf notsystemer på hvarje sida. Man hade ännn ieke hittat på att nuppliniera papper af tre fots höjd, såsem det behöfs för mutidens komporitörer, med deras komplicerade eeh bullrande erkestrar. I alla fall hade Morart redan riktat sin med ett nog stert antal nya instrumenter för att vid ensemblesaker, der sångpartierna upptogo sto t utrymme, hans italienska papper blef otillräckligt. Han transperterar då blåsinstrumenterna på lösa pappersblad, som han på tyska kallar Extra-blatt. Hans vanliga orkester är alltid så fördelad, att fiolerna och altarne upptaga de öfversta notsysteme.na, under det violoneellerna och kontrabasarne, som ha sin plats på samma notsystem, intaga rummet längst ned. Det är således midt uti hvad man kallar gvarietien, om han skrifver blåsinstrumentpartierna och sångpartierna. Af det olika bläcket och de olika pennorna kan man lätt se, att han först skref, jemte sången, endast strängqvartetten och sedermera tillade harmonien, så framt han icke för ackompagnementet af sången med detsamma upptänkte något egendomligt förslag till blåsinstrument. Öfverallt är hans manuskript propert, vackert eeh nästan utan raderingar. Uppenbart nedskref han ej något stycke förr än han förut fullständigt komponerat det isitt hufvud. Likadana äro manuskripterna af Rossini och alla kompositörer som varit begåfvade med snabb uppfinning och starkt minne oeh som ej behöft trefva sig för hvarken på pianot eller papperet. Om en not händelsevis är illa skrifven eller på orätt linie, tillägger Mosart ofranför dess namn med en tysk bokstaf. För öfrigt visar han öfverallt en verkligen minutiös omsorg att skrifya sin musik riktigt korrekt ech enligt harmoniens strängaste ferdringar. Manuskriptet till Don Juan är helt och fullständigt. Aan finner der alla stycken hvaraf det ursprungl partituret bestod, till och med dem som man s lång tid tillbaka, och öfverallt utom Tyskland, f i : al Ma1, FF RA