Aftonbladet – 25 januari 1856, sida 1

äfventyrligare än nu att föra den liberala sakens talan, helst med den oförskräckthet och talang som den onekligen fördes af Argus. Hjerta och Dahlman hade ännu icke börjat dansen. Värden, såsom sjelf hörande till oppositionen, måste naturligtvis bryta em lans för den liberala saken. Argus, sade han, kan någon gång, högst sällan jag medger det gerna, men någon gång ha rätt i sak... men sättet... sättet fördömer jag alltid på det lifligaste. TA Han hade rätt. Man bör alltid iakttaga decorum, alltid måla svart med hvita färger och grått med himmelsblå, eller, för att tala med Thorild, måla hin båle rosenrödn. Konrad Pettersson satt som på nålar. Han tog all sin politiska visdom ur Argus och kunde ej med likgiltighet se huru hästgardets officerare uppgrumlade den välgörande källan. Han tyckte att grefvens lans var väl slö och ville derföre sjelf våga ett klubbslag för den goda saken. Jag ber om förlåtelse, mine herrar! började han, något het i hufvudet af den långvariga vinproberingen och följaktligen med temligen hög stämma; men ... men ... Han slöt, som salig Dumbom, precis der han stannat. Hans blick hade råkat värdinnans, hvars ansigte plötsligen blifvit något blekt och röjde den djupaste oro. Han hade äfven sett henne hastigt föra ett finger till sin mun och låta det hvila der. Vidare såg han henne lika hastigt rodna och föra upp till munnen ett stort ljusgult äpple, förmodligen för att med litet gult förmildra den röda färgen som ibland kan vara besvärlig nog. Jag tyckte att min ärade gäst ville säga något, yttrade värden, icke utan en viss försmädlig tonvigt. Vår unge vän från Berga har något på hjertat, tror jag, tillade en öfverste, vridande sina mustacher. Vår vän på Berga var mycket förlägen, men något måste han svara. (Forts.)