STOCKHOLM, den 25 Jan. De suveräna landshöfdingarne och den nya landshöfdingeinstruktionen. IH. Den första fordran på en instruktion är väl den, att den skall utmärka omfånget af den embetsmans verksamhet hon omfattar. Således gör det icke tillfyllest att en instruktion för landshöfdingarne innehåller ett torrt register på alla de ämnen eller ärenden som möjligen kunna blifva föremål för landshöfdingeembetets handläggning; den bör äfven bestämma, åtminstone antyda, gränsen för dess maktutöfning och det område inom hvilket denna eger rum. Eljest blir utan tvifvel instruktionen mera förvillande än vägledande. Granskar man nu t. ex. 1734 års landshöfdingeinstruktion, så finner man der — för att ej tala om den stilistiska talang hvarmed denna författning är skrifven och som gör det till ett nöje ännu i dag att genomläsa densamma — öfverallt angifvet vidsträcktheten af konungens befallningshafvandes myndighet inom de serskilda grenarne aflandtregeringen. Naturligtvis ha sedan denna tid många förhållanden uppstått som då icke existerade och hvilka nu taga i anspråk konungens befallningshafvandes embetsåtgärd; men sjelfva systemet för uppställningen hade säkert kunnat blifva likartadt, till stor vinst både för landshöfdingarne och allmänheten. Troligen blir det oekså det traditionella i utöfningen af dessa vigtiga embeten, grundlagdt af den gamla instruktionen, som tills vidare kommer att innefatta den bästa ledning för. dem, hvilka för närvarande äro ställda i spetsen för länsstyrelserna; men när dessa tid efter annan lemna rum för nya organer, hvilka skola börja sin bana med ett studium ensamt af den nya instruktionen, så befara vi att de komma att ——-—QZ2 2 i — .V—JXkr———