Aftonbladet – 23 januari 1856, sida 2

kens rörelsekapital från nära i million rdr bko Ull 2 millioner rdr riksmynt, hvadan något mer än en half million rdr riksmynt skulle upplåtas till ny teckning, deraf blott hälften lemnades öppen åt nya delegare. Det berättas nu emellertid att dessa teckningar varit så betydliga, att, såvida de skulle fördelas pro rata parte, hvar och en af de nya delegarne icke komme att erhålla inträde för mera än cirka 20 procent af teckningssumman, ett belopp så ringa, att mängden troligen dermed blir alldeles obelåten. I alla fall är den Wermländska bankens beslut vida liberalare än Östgötabankens, som alldeles utestängt nya delegare, och hvarigenom äfven det största missnöje inom nämnde provins stundeligen förspörjes. or — Följande af Wermlandsposten påpekade förhållande har synts oss nog anmärkningsvärdt att förtjena komma till den större allmänhetens kunskap: Det torde nu vara på tiden att konungens befallningshafvande här i länet snarligen blifver betänkt på att, för den välgörande allmänhet som för fyra år sedan så frikostigt deltog uti sammanskotten till lindrande af hungersnöden i Wermlands öfra socknar, framlägga en fullständig redovisning för medlens användande. Vi känna visserligen ur goda källor, att med dessa betydliga medel, uppgående med statsanslaget till mer än 100,0009 rdr rgs, ofantligt mycket godt på sin tid blef uträttadt, om än icke alltsamman af de underordnade myndigheterna blifvit så väl och riktigt användt, som önskligt hade varit, och hvarom konungens befallningshafvande, efter hvad vi tro oss veta, numera icke saknar kännedom; men äfven om den större allmänheten hyste samma goda öfvertygelse som vi i detta afseende, så fordrar väl vanligt bruk, att en ordentlig och fullständig redogörelse för dessa gåfvomedel för henne framlägges. Detta synes vara desto större skäl, som ett rätt betydligt belopp af gåfvomedlen, tvärt emot gifvarnes tydliga afsigt, blifvit af konungens befallningshafvande reserveradt för framtida behof, och allmänheten torde väl hafva skäligt anspråk på att åtminstone erhålla kännedom, hvartill dessa medel äro ämnade, då de icke blifvit utlemnade till sockennämnderna för att af dem förvaltas och vid skeende behof användas, hvarigenom de äfven kunnat göras mera fruktbärande, än som nu förmodligen varit händelsen. Vi reservera oss uttryckligen deremot att denna vår lilla påstötning må uttydas såsom något slags misstroende, i ett eller annat afseende; men vi anse vår publicistiska pligt oafvisligt fordra att i alla ämaen uttala hvad vi anse vara allmänhetens tankar, och vi hafva oryggligt beslutat att under alla förhållanden uppfylla denna vår pligt, så långt utrymmet medgifver och våra krafter i öfrigt förmå. — S:t Marc-Girardin fortsätter i Journal des Debats sin seri2 af fredsartiklar. I den sednaste af dessa förklarar han det vara mindre lämpligt att nu afhandla de hinder, som i Frankrike uppresa sig emot freden, emedan det skulle se ut som om författaren föreställde sig att alla menniskor nu trodde på fred och det endast vore en återstod af passioner och fördomar, som lade sig deremot, då tvertom verkliga förhållandet är att få personer tro på freden. I stället utvecklar han nu.den benägenhet som i Frankrike finnes för fred och vill visa, huru det andra kejsardömet i detta hänseende skiljer sig från det första. I denna artikel yttrar förf. med afseende på alliansen med England följande: Hvad som i Frankrike mycket försvårar regeringens och landets benägenhet för freden är den omständigheten, att somliga menniskor föreställa sig att man ej kan vilja freden utan att med detsamma i mer eller mindre grad vilja angripa alliansen med England. Vi äro öfvertygade att förbundet med England är en af de vigtigaste grundsatserna i den närvarande politiken; i våra ögon är det isynnerhet en af hufvudolikheterna mellan det första och andra kejsardömet. Bevare oss Gud ifrån att vilja säga ett ord som kunde förnärma den engelska alliansen; vi gå ännu längre, vi säga att man till och med bör göra stora medgifvanden för bibehållandet af denna allians. Den nyligen utgifna broschyren om nödvändigheten af en europeisk fredskongress påstod att skiljaktigheten mellan de franska och engelska intressena skulle visa sig från och med den stund kriget komme att föras i Östersjön i stället för på Krim. Vi förneka visst icke valet af krigsskådeplats för innevarande år. Vi tro emellertid icke att det blir i Östersjön som skiljaktigheten mellan de franska och engelska intressena kommer att visa sig. Skulle kriget i Östersjön nödvändigt blifva eröfrande och revolutionärt, hvilket är det som kan misshaga England? Eller skulle det der ej bli fråga om någonting annat än öfvervigten till sjös, som mindre kan intressera Frankrike? Ar bibehållandet af ryska flottan i Kronstadt af större vigt för jemnvigten på hafven, än bibehållandet af ryska flottan i Sebastopol? För oss har kriget i Östersjön ännu alltjemt samma karakter som kriget i Svarta hafvet. Det är ännu alltjemt fråga om att tvinga Ryssland till eftergifter, och eftersom man tror att kriget mot Ryssland ej kunde vara blott och bart defensift, hvilket hade varit oss nog, eftersom man trott att det borde vara offensift, så är det detta lika mycket i Östersjön som i Svarta hafvet, och icke mera på det ena stället än på det andra. Östersjön är liksom Svarta hafvet endast en strategisk fråga, icke en politisk. Östersjön oehöfver alls icke medföra någon brytning mellan de franska och engelska intressena. Är det derför sagdt att det ingenstädes finnes någon skiljaktighet i intressen, och att hvarthän kriget går, Frankrikes intressen skola öfverallt vara desamma som Euglands? I England skulle ingen tro derpå, till och med om vi sjelfva sade det. Det kan komma ett ögonblick, det kan finnas en punkt, der skiljaktigheten mellan Frankrikes och Englands intressen blir uppenbar; men detta ögonblick är ännu icke kommet och denna punkt ännu icke funnen. I alla händelser ligger skiljepunkten mellan England och Frankrike alls ESTETIK KEN LS PAMELA AT YTAATTUTNNAEEA TEE vudklasser, den högre-, medeloch den lägre klassen. För en sådan fullkomlig sammansmältning fordras många statsrevolutioner, men blott en