Aftonbladet – 22 januari 1856, sida 2

sjuke far?... Ser man honom någonsin resa till staden för att roa sig? Ack, min bästa flicka, man far inte gerna till staden för att roa sig, när man är utan kassa. Åh, brist på nöje följer icke alltid af brist på kassa... det har man nog många exempel på.n Men den gunstige herrn är road af jagt och hans dyrbara tid hindrar honom icke från att hela dagen genomströfva skogarne. Efter min far vet det, så kan jag väl äfven omtala hur han använder det villebråd hans goda bössa aldrig förfelar. Och hur använder han det? Han skänker det åt sitt arbetsfolk och andra fättiga bland allmogen. Består han nu dertill smör, bröd och isynnerhet bränvin, så har han ju omkring sig en allmoge af idel gurmander. Dottern teg; men en viss förtrytelse öfver faderns hånande anmärkning syntes beskugga hennes ansigte. Men det är icke alltid han blott smörjer kråset på sin kära allmoge, återtog fadern; ibland trakterar han lika frikostigt deras ryggar... Du minnes väl när han och hans stallbroder gästgifvaren på Ensta höllo på att slå armar och ben af öfver tjugo bönder. Det har jag nog hört omtalas... Det var för att rädda gin orättvist förfördelade och anfallne vän som han kastade sig i denna affär, och att han gick ifrån den med seger, det måtte väl icke nedsätta honom i någons ögon och allraminst i min fars... En mot tio, det är ju något i pappas genre detj tilllade hon, lutande sin kind mot faderns skuidra och läggande sin ena arm om hans hals Visserligen, mitt barn!, medgaf fadern smekande hennes hufvud; en mot tio, (sade du, ., men säg så gerna; en mot tjugo, ty