Aftonbladet – 21 januari 1856, sida 2

olägenhet för deras skull... Vid nästa ting får jag visst plikta rätt betydligt för dem och plikten är alltför hög, tycker jag... Hvem kan rå för att en hund biter en menniskal... Kom derföre inte förrän jag skickat bud, och ännu en gång ursäkta för det jag upptagit herr Malms dyrbara tid... Jag borde kanske på något sätt visa min erkänsla och jag skall nog göra det framdeles, längre fram... Men kom inte till mig, besök mig alirig, ädle, förträflige man ! Derefter rusade han på dörren och hastade hemåt, ofta seende sig om, liksom befarade han, att den ädle och förträfflige mannen vore honom på hälarne. Det är kanske onödigt nämna att klockaren Malm aldrig blef kallad till mannen i röda huset. Men förskräckligt var denne mans lif under de dagar som derpå följde. Han fortfor att om natten bortföra den ena dyrbarheten efter den andra, utan att kunna förmå sig taga någon i sitt hus, af fruktan atten sådan person kunde upptäcka det mystiska gömstället, men blott till egen fördel begagna denna upptäckt. Tidigt om morgnarne störtade han ut iskogen, som omgaf hans gård, och gräfde med sin spade upp Jorden rundt omkring., Än lade han sitt öra intill marken, troende sig förnimma rösten af någon skendöd vän som han sjelf begrafvit; än slog han knytnäfven i klipporna, så att den blödde; än flätade han sina armar om trädens stammar, liksom ville han rycka dem upp med deras rot. Stundom tyckte han sig uti någon gul svamp igenkänna någon guldpjes och uppgaf dervid ett rop af förtjusning, men föll i raseri när han funnit sitt misstag. En gång förföljde han en orm, emedan han i denna trodde sig finna någon likhet med en stor förläggareslef af silfyver som han jemväl förlorat. Långa stunder kunde han betrakta myran som släpade till stacken sitt strå och många