Aftonbladet – 19 januari 1856, sida 2

lämpligt som Thackerays skrifter, att rigtigare, äskådligare och klarare visa oss Englands styrande klasser och deras herrskande intressen. Hans nyaste, omfångsrika penuteckning i fvå band är ingenting annat än, historien om en målare ur de styrande klasserna, hvars tragikomiska öde alltigenom blott härrör af hans högt uppsatta anförvandters harm deröfver, att han genom ett nedstigande fran den förnäma sysslolösheten och den fashionabla duglösheten till en, om också skön verksambet, dock sjunker ned bland yrkesoch handelsfolk, och sålunda utskämmer, skymfar och vanärar hela familjen. Detta gifver Thackerays genomträngande, rent af realistiska snille det mest lysande tillfälle att i otaliga gestalter, kombinationer och konseqvenscr på ett klart och fint, samt lefnadssannt och individuelt sätt teckna de båda hufvudgifter, som upplösande smyga genom det engelska samhället, neml. privilegiikänslans och de privilegierade företrädesrättigheternas gift bland de styrande, det frivilliga slafveriets och krypsystemets gift bland medelklasserna.. Man ser vid första blicken på Thackeray, att han hår gammalt sachsiskt blod i sina ådror, hvilket bildat hans gestalt, hans fysionomi, hans tänkeoch åskådningssätt. Med all fribet hos hans penna, märker man dock att käck, gammal-sachsisk ärlighet och sjelfförtroende till denna ärliga, menskliga natur ligger till grund. Stor och stark, bredaxlad, med ett bredt, öppet ansigte, stora ögon, ren anna, bred näsa, något nedåt dragen mun, flöksndo stadigt genom ett par glasögon med de stora, blåa ögonen, gråhärig, men under detta gråa hår allt ännu friskt, blomstrande och prydligt — såsom en sådan personlighet framkallar han hos hvar och en, söm läst och för första gången ser honom, en känsla, som kunde det icke vara han. Nej, nej, så kan icke Thackeray se ut. En annan hari stället för honom stigit upp i katedern. Så gick det med mig, då jag för första gåneen såg honom uppträda med en bundt manuskripter inför den mest exklusiva publik, bland hvilken Jag, ensam och öfvergifven såsom i en ödemark, tillfälligtvis hade förirrat mig. Också hviskade bakom, framför och bredvid mig herrar och damer sin förundran öfver, att den der herrn gjorde anspråk på att vilja vara Thackeray. Men det halp icke, saken var för säker och Thackeray derjemte, så att man måste beqväma sig att låta föreställning och verklighet öfvergå i hvarannan, Vid denna operaion hjelpte han sjelf troget till. Ur detta