Aftonbladet – 18 januari 1856, sida 3

Danmark, Finland samt till och med Frankrike funnit de svenska frimärkenas beskaffenhet så tillfredsställande, att särskilda förfrågningar derom :här gjorts, upplyshingar om tillverkningssättet begärts, och Norge gått i författning om att få frimärken baärstädes tillverkade g): Hvad hu slutligen vidkommer den väsentligaste anmärkningen, oeh den sannolikt egentliga anledningen till: Aftonbladets artikel, nemligen breflådor nas beskaffenhet; och hvilken anmärkning ins. för sin del också anser för den vigtigaste, derföre att, om genom publiciteten allmännare spridas felaktiga föreställningar om förhållandena, följden möjligen skulle kunna:blifva att hela denna för hufvudstaden redan nästan oumbärligblifna del af brefbefordringen komme att åter indragas oeh återgå till sitt fordna ofullkomliga skiek k). Dess fortfarande och sättet derför; bero nemligen icke uteslutande eller omedelbarligen af poststyrelsen, utan.af regeringen, hvars pröfning frågan härom rodan är. underställd: ;Till en början må det tillåtas,att i korthet fästa uppmärksamheten på några, som det tyckes, förbisedda omständigheter. .Beferdringen, af. lådbref inom städerna är visserligen, -i .sammanhang med portoreformen, af K. M:t medgifven, .men ieke ovilkorligen anbefalld, utan synes det, hafva skett under förutsättning att kostnaden derföre skulle väsentligen kunna bestridas med den s. -k...brefbärareskillingen, . Detta har visat sig vara i. de: större städerma, synnerligast Stockholm, emöjligt, utan har hela, denna :brefexpedition härstädes: fordrat ett särskildt ordnande, hvilket således icke. kunnat yara annat än. ett försök, som, då någon tillförlitlig, erfarenhet derom, vunnits, måste, för att bestå, .vinna. K. M:ts sanktion). Om således poststyrelsen. sökt. att vid första uppsättningen iakttaga någon sparsamhet, torde detta helt enkelt varit en pligt, . hvars uraktlåtande med skäl skulle klandrats, helst . alltför. stora kostnader i denna del för hufvudstadens, enskilda: beqvämlighet, äfven om dess billiga större anspråk erkänna, likväl ofelbart skolat framkalla andra, att rågot i samma. väg måtte göras för Trosaoch, Trelleborgsboernas beqvämlighet k). Men korrespondensens större och mindre säkerhet ch derigenom förökande eller förminskande, Vara en illa beräknad sparsamhet, att förse sig med breflådor af den beskaffenhet, att det är fara värdt att de snart måste kasseras och uthytas mot andra. e)-Om; poststyrelsen betalt rundligt för de skrala, frimärkena, så är det så mycket sämre. Att den person, till hvilken poststyrelsen i detta hänseende vändt sig med sitt uppdrag, icke erbjudit de största garantier, bevisas bäst af det klena resultatet och af den omständigheten att poststyrelsen nu funnit si föranlåten att vända sig till annor man me sitt uppdrag. Poststyrelsen saknade ju icke heller tid att på förhand låta försök anställag och så vidt möjligt äfven konkurrens ega rum. 7) Att en Rernor som är så hemma i postverkets hemligheters som insändaren visar sig: vara, äfven skall ha inhemtat den hemliga: konsten att riktigt anfästa äfven de uslaste bland frimärkena, -är ingenting mer än man rimligtvis kan förmoda; men nu är händelsen den, att en dylik påfästning af frimärken måste ske icke blott af så konsterfarna -händer, utan äfven af deras; som äro alldeles ovana att handtera dylika saker, af bonden, dagsverkaren o. s. v., och man bör derföre billigtvis kunna begära, att märkena äro så beskaffade att man icke löper fara att de till följd afdet ynkliga papperet förstöras: vid. sjelfva ES ST eller sedermera affalla till följd af den ytterst ringa gren inEr: 9) Att något. dylikt tillkännagifvande skulle kommit från Danmark, Finland och Frankrike, förefaller nästan. otroligt. Man kan emellertid bringa sanningsenligheten af insändarens uppgift i någon öfverensstämmelse med rimligheten, genom följande tvenne antaganden: 1) Man bar i Frankrike, Danmark och Finland aldrig sett något svenskt frimärke annat än fästadt på bref och således icke kunnat bedömma dess egenskaper och brister; 2) Poststyrelserna i nämnde länder ba i sina skrifvelser till svenska poststyrelsen inlagt någon kompliment öfver frimärkenas införande och utseende, och hvilken sv..poststyrelsen tagit. för kontant och för ett verkligt uttryck af beundran för våra skrala frimärken. Hvad Norge angår, så har Departementet for det indre visserligen vändt sig tillsvenska poststyrelsen för att genom dess försorg erhålla frimärken, men en icke övigtig omständighet dervid är, att man från norska sidan uttryckligen begärt att erhålla bättre papper i sina frimärken, h) En dylik hotelse är lättare att framkasta än att verkställa. Sedan allmänheten vant sig vid och fått behof äf den beqvämlighet somvligger i breflådsinrättningen, går det icke så att lätt i en handvändning Mer omintetgöra densamma. ) Det gäller -här åter, hvad vi redan ofvanföre antydt, att om generalpoststyrelsen ansett. en sådan inrättning som den med breflådorna vara nyttig: och af nöden, så hade dei bort göra försöket så väl -och fullständigt som möjligt, hvarigenom det nödvändigt måste förete bättre resultater och ha större utsigter att kunna bestå. k)-Detta. resonnement är, med förlof sagdt, litet enfaldigt. Då postverket gör någonting för allmänhetens beqvämlighet, gör den detta också för postväsendets egen skull, för lättandet, ökandet, utvecklandet afkorrespondensförbindelserna och all den stora fördel, som deraf i tusen riktningar härflyter för det allmänna. Ett postverk är på alldeles rasarde stråt, om det tror att allmänhetens beqvämlighet är en sak som visserligen kan vara önsklig nog, men icke af den vigt att postverkets egen beqvämlighet vid en kollision bör få ge vika. Postverket får icke inlulla sig för mycket i den stela, förnäma airen af-ett kongl. embetsverk; det får icke glömmå att det är en inrättning just för allmänhetens beqvämlighet, och att det är dess pligt och. bestämmelse att närma sig allmänheten, att på allt sätt gå den till .mötes.. Hvad särskildt Stockolim angår, så har denva stad en så ojemeV stor andel uti den svenska korrespondensen, att det. icke är mer än rätt och billigt att de anstalter till lättnad och säkerhet här vidtagas, som af stadens stora folkmängd och vidsträckta omfång göras