Aftonbladet – 17 januari 1856, sida 3

VN BIUIIV ve Fj YT FI SR sition vid Medelhafvet, och dess ansträngningar att tillskansa sig öfverväldet i sydvest vore gagnlösa; men en så mycket vigtigare ställning kunde det intaga vid Indiska oceanen, och för Europa blefve det vida svårare att här bekämpa det, då dessa trakter för europåerna äro svår-tillgängliga. Man kan göra den invändningen att vid den tid, då Ryssland möjligen hunnit så långt, så är kanalen vid Suez fullbordad, hvilket skulle utgöra en tyngd i vågskålen till fördel för de europeiska, synnerligen de engelska intressena. Emellertid är ännu icke säkert att kanalen kommer till stånd, och sedan blir det tvifvelaktigt om den blir djup nog för att kunna begagnas af större krigsskepp. Hvar och en, som ibågkommer de under två års tid yttrade meningar om på hvilket håll Ryssland borde angripas, skall erinra sig de skäl som genast i början gjorde sig gällande emot planen att med europeiska trupper betvinga ryska väldet i Transkaukasien. En del af dessa skäl, nemligen de som hemtades från landets beskaffenhet och natur, måste åtminstone anses berättigade. På likartade skäl måste man anse ryssarnes fördrifvande från Iran, i fall de der fått fast fot eller intaga militäriska positioner, vara ett företag af ännu mycket större svårighet och nästan omöjligt att utföra, synnerligen så vida icke omständigheterna medgifva att både fritt kunna förfoga öfver britisk-indiska stridskrafterha och att från andra hållet, det vill säga från turkiska sidan, understödja operationerna med en tillräcklig osmansk härsmakt. I politiken begår man aldrig farligare fel, än då man hängifver sig åt intrycket af de nyaste tilldragelserna, utan att öfvervöäga huruvida man kan anse samma förhållanden förefinnas äfven för framtiden. I detta afseende kan man icke nog varna emot ett allt för högt uppskattande af de nederlag Ryssland nu lider. Huru betydliga de än må vara och huru djupt de än må såra Rysslands stolthet och. äregirighet, ja till och med om ryska sjömaktens förstöring på Svarta hafvet vore fullkomlig, så är likväl icke ryska nationens kraft antastad dermed, att man ur hennes händer ryckt ett verktyg och fördrifvit en af hennes armåer ur en framskjuten ställning, lika litet som man kufvat dess mod och utplånat dess inre mäktiga trängtan efter nya politiska vågspel, som kunna ligga i dess ledares planer, derigenom att man besegrat henne i några fältslag och frånryckt henne några provisoriska befästningar. De fyratio millioner, som utgöra det egentliga ryska folket, i motsats till czarens sextio millioner undersåter, äro inbegripna i en mäktig, utåt vänd utveckling, vid hvilken det är likgiltigt om impulsen är gifven af ryska nationens beherrskare eller ej. Den skall fortfara tills denna stats och denna nations mission blifvit uppfylld. Bortträngd på ett håll och der hämmad genom oöfverstigliga hinder, skall den med nästan sammå energi kasta sig åt ett annat; der den finner en öppning för sitt väldes utvidgande. Blir Ryssland beröfvadt Krim, uttränges det från Donautrakterna och landet på andra sidan Kaukasus, så måste det efter freden vid Kaspiska hafvets kuster söka återvinna hvad det förlorat vid Svarta hafvet, och här skola naturförhållandena och den politiska ställningen vara för detsamma oändligt mera gynnande än på den först valda skådeplatsen. Ju mera de långa afstånden och de otillräckliga kommunikationsmedlen försvåra Europas inblandning i fall Ryssland raskt förvärfvar sig en fast ställning i Persien, desto lättare är det för Ryssland att i denna riktning utvidga sig. Den rätta föreställningen om ryska rikets axeln har på sednare tiden blifvit temligen allmän. Man vet att den i det närmaste utmärkes af Wolgafloden. Till höger och venster om denna flod fördelar sig ryska väldet i nära lita delar, blott med den skilnaden att den vestra hälften till följd af sitt läge längre framskridit i utveckling än den östra. Den stora floden synes genom sitt läge icke blott vara ämnad till en fluvial center för de på den vidsträckta sarmatiska slätten fördelade kraftelementerna, utan äfven att utgöra medlet för den ofantliga merkantila beröringen emellan Norra Europa och det inre af Asien. Detta insågs redan af Petter I, hvilket tillräckligt bevises af hans beslut att genom kanaler förena Wolga med de tre till Ryssland gränsande hafvens flodsystemer, Svarta hafvets, Östersjöns och Ishafvets, ett verk som redan han började :och hans efterträdare konseqvent genomfört. Blott om. man klart uppfattar den ryska centralfliodens vigt och bestämmelse, kan man rätt inse betydelsen af Kaspiska hafvet, i hvilket den utgjuter sig och som kan anses för dess fortsättning. Det er ordras visserligen andra: medel. för skeppsfarten emellan Astrachan och Astrabad. på Kaspiska. hafvets södra kusty än från Moskwa tillb den förstnämde staden, men detta minskar icke hbetydelsen af det faktum, att det är möjligt att sjövägen komma ända till Persiens norra gräns. Denna omständighet: gör. det otvifvelaktigti att Ryssland, om dess. kultur långt nog fra nskridit för att med samma kraftutveckling som det redan visat när det kastat sig på Svarta hafvet och Östersjön, följa den fluvida väg som Wolga erbjuder och som den stora Kaspiska insjön vidare fortsätter, ska I på denna nya bana vara ännu kraftigare, mera naturenligt och bättre understödt af de lokala förhållandena. Ju mindre man kan tillbakavisa den öfvertygelsen, att Ryssland har :en möjlighet att framdeles på den af -Wolga och Kaspiska hafvet erbjudna viigen sätta sig i besittning oaf;i Persien, desto mera framstående blifva de fördelar, som britiska statskonsten skulle hafva af en i detta ögon lick inträffad allvarsam förveckling med Persiens Det. vore helt och! hållet i Englands intresse att framkalla en brytning, om icke en sådan på oklokt sätt af Ryssland föranledes, på det England måtte få ett skäl att inbryta på det persiska området och nä Kasniska hafvets kust för framtida he