Aftonbladet – 17 januari 1856, sida 2

hela dagen bär på mig i min ficka och om natten alltid har på mitt högra långfinger. Nyckeln! hvilken nyckel? Nyckeln till min kassakista, måtte hon väl veta l Har jag haft nyckeln till kommissariens kassakista ? Ja det vill säga, hon har först tagit den från mitt finger och sedan satt dit den igen... Men hur detta kunnat ske utan att jag vaknat dervid, jag som är så lättsöfd, jag som sofver likt en fogel, det är mig verkligen oförklarligt, och derföre är jag så nyfiken att få veta hur det gått till. Och hvad skulle jag väl ha gjort med nyckeln ?, Öppnat med den min kassakista naturligtvis. Och hvad skulle jag ha gjort i kassakistan 2 Tagit, på narri det förstås, ena gången en silfverskål, den andra en gulddosa, den tredje ett juvelsmycke och så vidare . .. Gamla toka, som ännu kan vara road af dylika barnsliga upptåg ! Det vill säga, att jag stulit ur kommissariens kassakistal utbrast gumman, resande sig upp från stolen, gulgrön i ansigtet af harm. Stulit! upprepade Brodn; hvem har sagt: stulit? ... Mellan fremmande personer heter det visserligen: stjäla; men bland slägtingar och goda vänner heter det ju blott: taga, taga, men på narri, på spektakel, för att sedan, när egaren börjar bli ängslig och hålla väsen, ge alltsammans tillbaka och göra honom glad igen... Ingenting ondt i det, aldrig skadar det att göra en menniska glad, om också sättet icke alltid är det finaste... det är just de omvexlande sinnesrörelserna som pigga upp lynnet och hålla själ och kropp tillsammans ... visst är det så, tokroliga Saral Kommissarien är galen! ropade Sara, görande min af att gå. Spela nu inte längre, menniska! ropade Brodån, hållande henne avar; ut med san