Aftonbladet – 17 januari 1856, sida 2

kunnat drömma. Hon teg derföre och tog en lång pris ur sin gamla näfverdosa. Blicken på denna dosa erinrade henne om att hennes kusin, så mycket han än värderat och älskat henne, likväl aldrig. gifvit henne nägon bättre snusdosa, oaktadt hon sett så många sådana både af silfver och guld lysa och försvinna mellan den värde kusinens fingrar, En svart sidenklädning och en snusdosa af silfver äro oftast hela målet för en. gammal hushållerskas ärelystnad och för hvars uppnående hon kan försaka mycket, slita mycket och med samma likgiltighet se sina år försvinna som hon ser imman och:röken gå upp i skorstenen till hennes spis. Detta mål hade Sara icke ännu uppnått, änskönt hon var sin husbondes enda slägting och, såsom han nu sjelf förklarat, äfven enda arfvinge. Nu händer det ofta; återtog kommissarien, att vänner och slägtingar spela hvarandra hvarjehanda små spratt, mera såsom skämt naturligtvis än för att mena något illa dermed. De der små spratten kunna visserligen vara ganska oskyldiga.oeh jag är visst. icke den som förargar sig öfver en liten rolighet ... men när spratten förnyas för ofta och utan att de sluta såsom de till ömsesidig båtnad böra göra, så blir man litet tyckmycken af sig, och kan väl Sara undra på det? Men hvad är det då för spratt kommissarien-talar om? frågade Sara, som icke förstod det ringaste af hvad han kunde mena. Se så, ut med det nu, kära Sara! uppmanade Broden, skrattande eller; kanske rättare, låtsande skratta; säg mig nu bara hur allt det der gått till. och låt oss sedan som riktiga galningar grina åt alltsammans. Men hvad är det som. skall ut? Hvad är det jag skall säga då? Se man på så oskyldig hon gör sig, fortfor kommissarien under samma skämtsamma ton; om blott Sara ville säga mig hur det är henne möjligt att komma åt nyckeln, som jag