Aftonbladet – 16 januari 1856, sida 2

bortilande vagnen, beklagande den arma svagsinta, sem, oaktadt det ståtligaste ekipage och den dyrbaraste toilett, ändå hade så liten lycka och glädje i denna verlden. Kör, kusk! fort, fortare ! ropade Aurora; kör så att hästarne skena!... Men om de också hade vingar och förde mig hän öfver skogar, berg och moln, skola de dock aldrig tycka mig undan denna bild, som förföljer mig och skall förfölja mig, liksom paradisets engel förföljde den första syndiga qvinnal V. Hannen I röda huset. Under den tid Malm var kloekare i Danderyd, inflyttade i socken en man som derstädes väckte mycket uppseende. Hans namn var Broden och han hade varit kommissarie i den gamla assistansen uti Stockholm, denna kända låneanstalt som mot verklig procentarränta försträckte hufvudstadens fattigare befolkning smärre lån mot pant af denna befolknings eländiga bohag och husgerådssaker. Ingen kudde, kanske den sista i ett armodets näste; var så usel att den icke emottogs och belånades samt merändels sedan gick under auktionsklubban, för att flytta till ett annat näste, hvarifrån den snart återkom till samma offentliga inrättning, för att ytterligare genomlöpa samma bana, till dess den slutligen upplöstes och lemnade i himmelens rymd sina lätta dun och sina tunga minnen. Hvarföre kommissarien Broden afträdt från en befatthing, som af alla ansågs vara ganska lönande, visste man ej bestämdt; mendet hviskades om, att han för något begånget underslef nödgats taga afsked, äfvensom att han utflyttat till landet; för att undgå deras hämd, som han genom sina knep gjort lidande. Kommissarien Broda var vid tiden för denna berättelse ungefär 50 år, men han såg ännu ung och kraftfall ut. ; Hans något breda men icke fula ansigte pryddes af skarpa bruna ögon och en mörk-!