Aftonbladet – 15 januari 1856, sida 3

Vibe MIC OM VI OCK SKUNC ansc o5s annu bundna af denna grundsats — hvilket engelska allmänheten börjar med stort eftertryck bestrida — så. kunna vi dock lösa oss från allt ansvar, på den grund, att Ryssland aldrig kommer att ingå på en för England ärofull fred, så framt det ej tvingas dertill; och det kan aldrig tvingas dertill, så framt vi ej minska dess dess område. Såsom det vigaste sättet att åvägabringa detta önskvärda resultatet, borde anstalter genast vidtagas för att tidigt nästa år sända en kristen armå till de transkaukasiska provinserna, för att samverka med den turkiska armån på Kubans slätter. Inuti sjelfva boken finner man följande upplysningar rörande Transkaukasiens fysiska beskaffenhet. Det råder en fullkomlig villfarelse angående den fysiska beskaffenheten af Svarta hafvets östra kuster; och förslaget om ett fälttåg till Mingrelien och Imeretien har blifvit stämpladt såsom hufvudlöst, på grund af kustlandets bergiga och otillgängliga natur. Man bör hoppas att riktigare underrättelser sk ola verka en förändrad åsigt i denna punk. och att mått och steg må blifva tagna för ernåendet häraf. Man skall finna,: att söära delen af Mingrelien, nästan hela imeritien och norra de len, af Gurien, från Anaklea till Batum, omfattande en sträcka af omkring åttio mils längd och sextio mils bredd, är ett fullkomligt slättland; betäckt med skog och genomskuret af Rhion och dess oräkneliga bifloder. En stor del af denna slätt är sumpig och följaktligen ohelsosam under vissa tider af året; blefve det fråga om ett fälttåg i denna provins, skulle en kraftigare invändning mot ett sådant företag hemtas från dess skogars täthet, än dess bergs höjd. Då emellertid de ryska trupperna aldrig äro förlagda i någon del deraf, undantagandes fästningarne på kusten; som dock nyligen blifvit raserade, skulle fälttåget egentligen börja vid Mektanie, ändpunkten för segelfarten på Rhion, sextio mil från hafvet. Redut-Kaleh, den vigtigast ryska hamn på kusten, och Pati, vid Rhions: mynning, torde böra tjena till operationsbasis. Rhion sjelf, som är en märkvärdigt djup flod, skullösätta oss i stånd att på ångbåt föra våra trupper till Mekranie och bilda ca ypperlig kommunikationlinie, hvilken om så nödigt vore kunde försvaras af landets infödingar, hvilkas mot ryssarne fientliga sinnelag skulle göra dem villiga att lemna sitt bistånd. En hergkedja, öfverkorsad af vägar, som blifvit anlagda af ryska ingeniärer, skiljer låglandet från Georgiens höga taffelland, och här skulle sannolikt första motståndet göras mot vårt vidare framtågande, Det blefve emellertid omöjligt för ryssarne att på en punkt koncentrera någon särd oles betydlig styrka, emedan de äro tvungna att fördela sin armå, hvilken man uppskattar tilk 50,000 man, öfver hela landet för att kunna undertrycka hvarje resning från den infödria befolkningens sida, hvilken endast väntar på tillfälle att gifva ett kraftigt bistånd åt fienderna till deras hatade förtryckare. Denna olägenhet kändes lifligt af ryssarne under första årets fälttåg mot turkarne. Om de allierade komme hit öfver, försedda med ett godt kommissariat och rikliga landtransportmedel, hvilka äro lika nödvändiga som för ett fälttåg på Krim, skulle de här dessutom hafva fördelen af en befolkning, som Vore mera villig och i stånd att vara dem till hjelp, och af ett lapdå med rikare resurser och ett klimat som både vore mildare om vintern och mera helsosamt om sommaren. fver centralasiens politiska framtid och Rysslands utvidgningsplaner på ömse sidor om Kaspiska hafvet resonnerar författaren på följande sätt: Ett omsorgsfullt öfvervägande af dessa omständigheter lemnar alltså ett kraftigt stöd åt påståendet, att de allierade makterna ega ett gemensamt intresse i framgången af ett fälttåg till de transkaukasiska provinserna, alldenstund det är här endast man kan hoppas några bestämda och afgörande resultater. Men det vore icke öppet spel mot våra allierade att påstå att vi äro: alla lika mycket intresserade deraf. Otvifvelaktigt har vårt eget land intressen som på det innerligaste sammanhänga med den utgång kriget i dessa trakter finge, Hurudan allmänna meningen ock var för några år tillbaka, då man var nästan fullkomligt okunnig om Centralasiens politiska angelägenheter, så är det dock numera jemförelsevis blott få som äro nog okunniga för att påstå att det för England är en likgiltig sak, om ryskt inflytande eller, med anord, Rysslands gräns framflyttas till Herat — och våra indiska besittningar skiljas från detta rike endast af en fientlig stat. Vi vilja derföre icke ingå i något utförligare rcsonnement öfver denna punkt; vi erinra blott om det kända faktum, att Ryssland under många års tid spelat sina intriger i Centralasiens oberoende stater och sökt att betvinga Persien, ej blott från Armenien, utan också från Khiva — deraf de ofta upprepade ryktena om en rysk invasion i Khiva. Lyckas vi uti det nu föreslagna företaget, skola vi ej vidare afhöra sådana rykten. En ryck armå i Khiva äfven om den kunde komma dit, skulle, om den ej understöddes af en i Armenien, befinna sig i en särdeles gagnlös belägenhet; och om den ock satte sig i förbindelse med afghanerna och turkomanerna, skulle den ej vinna några fördelar öfver en makt, som nu, då ryska inkräktningsfloden blifvit något uppdämd, ej mer trodde på Rysslands allmakt, sedan den med förvåning sett att Europas förbundna makter varit i stånd att upprätthålla det plundrade och försvagade Turkiets vacklande oberoende. En blick på de eröfrade asiatiska provinsernas närvarande ställning leder öss till den slutsatsen, att ryska gränsliniens framflyttande öster om Kaspiska hafvet måste sättas i det nogaste sammanhang med dess :framflyttning vester om detta haf, och att det ligger i vår makt att på en gång sitta stopp för detta framträngande och således i grodden afskära