Aftonbladet – 15 januari 1856, sida 2

ränna Opinion och förlita sig på kejsarens storsintet för slutliga afgörandet at ifrågavarande punkt., — 1812 och 1855. Umeåbladet meddelar under denna titel en längre artikel, som synes ärflyta från en penna, hvilken lemnat värde ika bidrag till vår nyaste krigshistoria. Det förbehällsamma sätt, hvarpå en så loyal och not det närvarande så vänligt stämd förfatare bedömer 1812 års politik och dess följler, utgör ett ytterligare bevis derpå, huru itbredd och stadgad opinionen i detta hänsende är i landet. Artikeln var skrifven innan ördraget med vestmakterna blifvit bekant. Sfter en inledande öfverblick af den europeika ställningen 1812 och omnämnande af Navoleons försök att vinna Sverge på sin sida, ortfar förf. sålunda: . Emellertid hölls mötet i Abo:8Sder ställde Sverges tronprins framtidens horoskop, och czaren stod inför wonom såsom en rådlös och redlös delinqvent. De ;odmodige svenskarne undrade hvad det skulle blifva utaf; de beskedligaste trodde att Sverges neutralitet fore köpt med uppoffring af Finland; åndra, som nade att Sverge skulle taga verksam del i det så sallade befrielsekriget, förmodade att svenska vapren, ovärdigt använda till Rysslands bistånd, ej kunle lönas med något mindre än den älskade provinens återfångst; men de hade illa läst sin historia om eröfrande barbarvälden, ty det är sådana kolosers natur att oupphörligen fräta omkring sig och örslafva folken; i samma stund de afträda en tumsbredd land äro de förlorade. Åbomötets fölider voro omätliga. Sverges kronprins uppoffrade der Sverges naturliga bundsförvandt; i besittning för en tid af illa den europeiska politikens trådar, dem han hade . sin hand, bemedlade han den för Ryssland särdeles fördelaktiga freden med Turkiet, bemedlade förbundet med England och tillförsäkrade czaren icke blott red, utan vapenhjelp från Sverge. Han gaf czaren ovärderliga råd, uppgjorde hela den ryska defensions,lanen och beredde derigenom upplösning och underng åt den ståtligaste och talrikaste här, som utsått från den bildade verlden i ändamål att med den störste härförare i spetsen krossa den asiatiska röfvarehordens hydra. Låt vara att med den kännedom Carl Johan genom sin allt uppfattande skarpblick egde om ställningar och förhållanden i Frankrike, han förutsåg att-Napolcons fall var nära, att folken knotade under hans jernvilja, att den franska adeln allt mera blef honom fientlig, att hans generaler, nu riktade och till stor del hardt nära förrädiske, voro trötta på krig; låt vara att alla anledningar gåfvo vid handen att Napoleons rol var på väg att utspelas; — med förutsättning af allt detta, borde likväl icke en Bernadotte, en Sverges kronprins, hafva lånat sitt hufvud och sin arm att förnämligast i Rysslands intresse påskynda hans: undergång. Furstarne åtskiljdes. Napoleon märkte Ber nadottes ande i ryssarnes operationer, och hans stora, herrliga plan misslyckades. genom en vapenbrodess förgätenhet af hvad han var skyldig sitt gamla och sitt nya fädernesland. Återkommen till Sverge, behöfde Carl. Johan ;hela sin -öfvertalningsförmåga, för att öfverskyla Sverges deltagande i den förestående kampen emot Napoleon, hvilken -kamp -man gjorde behagligare genom den sockrade benämningen af befrielsekrig:; folken uppeggades, exalterades och fingo störa löften till lön för sitt blod, löften som — icke hölles, löften som omsider återfordrades med ränta 1848, då också gåfvos af suveränerna med hatten i hand, — men, knappt gifna, ånyo återtogos, och dervid står det ännu. Det europeiska folkförbundets härar emot Napoleon leddes af Carl Johan, han uppgjorde krigsplanen och förklarade i Trachenberg i två kejsares och ett halft dussin kungars närvaro, med handen på Tysklands karta, att då hvar och en efter denna plan uppfyller sin skyldighet, mötas de allierade härarne i Napoleons läger.n Vid Leipzig giek Carl Johans förutsägelse i fullbordan. Napoleon var förlorad: den ryska tartarhorden var den enda verkligt vinnande, ty sedan dess har la Russie interieure blifvit bofast i alla Europas stater. Af den belysning Abomötet på senaste tiden vunnit genom offentliggörandet af den exposå, hvilken man håller före vara författad under Carl Johans egna auspicier, och som ingalunda motsäger, utan fast mera bekräftar den diskussion, fom publicitetem tillhandahållit allmänheten rörande detta vigtiga ämne, finner man nogsamt att 1812 års politik var i grunden osvensk och att dess nytta blott var dynastisk, till förmån för Carl Johan, som derigenom gjorde zaren sig ända derhän förbunden, att fråga lärer varit att denne skulle, i likhet med hvad Carl XIII gjorde i Sverge, adoptera Carl Johan jemväl såsom medlem af den ryska grenen af huset Holstein Gottorp. Carl Johan, som väl förstöd huru en sådan artighet skulle vara den svenska nationaliteten misshaglig och ingalunda höja hans aktier i det nya fäderneslandet, afböjde visligen detsamma, men ansåg sig smickrad att det ryska ryggstödet och vänskapsbandet helgades genom karakteren af ett familjefördrag. Nu vet man väl, att familjefördrag och blodsband emellan furstar har föga eller intet att betyda, aldraminst från Rysslands sida, hvars hofs inre familjehistoria utgör en fortsatt kedja af vidrigheter och brott. Var Carl Johan smickrad af hedren, så må man ej missunna honom den glädjen, — ehuru det för hvarje svenskt hjerta vore önskvärdast att hela berättelsen om familjefördraget vore en dikt, Må man ej underkänna hvad Carl Johan varit för Sverge: han eger heliga anspråk på dess vördnad och tacksamhet, och hans avanliga egenskaper må vederfaras all rättvisa. Han var ett barn af sin tid och bör bedömmas efter dess förhållanden och efter dem, i hvilka det blef hans lott att oförmodadt speta en stor och ingripande rel. Inemot:50 år garamal uppkastades han på trappstegen till en tron aos ett folk, söndradt af partier, försvagadt af krig och eländen, fåtaligt och fattigt, der han visste Uug möta en mot konungamakten fientlig aristokrati. Okunnig i språket, hvilket han alltid förblet, och hvarigenom hans regentverksamhet måste hämmas, hade han också svärt att förstå det invecklade statsmaschineriet i sitt nya fidernesland. Välälskade han Sverge och ville göra det lyckligt — derom må man ej tvifla — men han var icke svensk, han kunde icke lefva i våra historiska minnen, han kände ieke den antipat! emot Ryssland, som är hvarje svensk medfödd. Välbekant med ezarens makt och oerhörda stridskrafter, af naturen, misstänksam och afundsam om makten, sökte och fann han i Ryssland ett stöd för sig och sin dynasti, och för detta stöd, för denna trygghet, den han, en revolutionens uppkomling, ansåg såsom önskvärd, Var han färdig att gifva hvilke ken underpant som helst, Man gaf ock hvad han dyrbarast egde att bortgifva: sitt snille, sitt svärd — sin medverkan för ett ändamål som, minst att säga, icke var svenskt. I orden vädjade han till folkets kärlek — han vann den ock, han hade vunnit efterverldens ännu mera, om han icke med så dyr uppoffring hade köpt den ännu efter 40 år blott inbillade förgningen med Norge, som på långt när aldrig ersätter det efter mensklig uträkning i förbund med Napoleon återvunna Finland. Men om det bör medgifvas att Finländs återvinst störtar oss i oupphörli m— SEEN