Aftonbladet – 15 januari 1856, sida 2

karakter, och sysselsätter sig just med de ändamäålsenligaste och mest omfattande arter af angrepp, Just sådana -som man i Petersburg som bäst spekulerar på att kunna afvärja. — — Om krigskostnadsersättningar. Den del af europeiska pressen, som icke har något intresse uti att, såsom sakerna för närvarande stå, ifrigt stöta i fredsbasunen, har ofta fästat allmänhetens uppmärksamhet derpå, att om man äfven skulle lyckas att komma öfverens om några allmänna punkter som grundval för fredsunderhandlingar, så skulle dock under dessa förhandlingar många och stora svårigheter uppstå så snart man komme till detaljbestämmelserna, hvarjemte flera nya frågor utan tvifvel skulle uppstå, som kunde bli ytterst svårlösta. En sådan fråga är den om ersättning för krigskostnader. Daily News, som tror att den frågan förr eller sednare kommer på tapeten, innehåller med anledning deraf i ett af sina sednaste n:r följande: Under det de allierade i närvarande stund äro sysselsatta att på ctt mer eller mindre direkt sätt bringa sina fredsvilkor till ryska hofvets kännedom, kan det ej vara ur vägen att upplifva minnet af de mått och steg den framlidne cezaren vidtog och det språk han förde, då han år 1829 sökte genom en fredstraktat realisera sina steg för steg vunna framgångar. Baron Muffing, som på czarens begäran af konungen af Preussen skickades till Konstantinopel, och som var det hufvudsakliga redskapet att tillvägabringa freden i Adrianopel, har i sin Berättelse om mina beskickningar till Konstantinopel och Petersburg meddelat några värdefulla upplysningar i detta ämne, och isynnerhet i afseende på den vigt han fästade vid en godtgörelse för krigskostnaderna. Baron Muflling yttrar om czärens oväntade besök i Berlin, hvilket föranledde författarens speciella beskickning, följande: Kejsaren var närvarande i Berlin vid prins Wilhelms, konungens andre sons förmälning med prinsessan af Sachsen-Weimar, kejsarens systerdotter. Enligt bruket vid dylika tillfällen var diplomatiska kåren inbjuden att bevista ceremonien, och under det den var samlad i kapellet jemte de preussiska statsministrarne uppträdde furst Wolkonsky, ryske ministern för utrikes ärendena, och inbjöd med hög röst franske ambassadören, grefve Agout, att följa honom i kejsarens kabinett, emedan Hans Majestät önskade några minuters samtal med:honom. Kejsaren sade vid detta tillfälle till franske ambassadören, att han skulle föra kriget med Porten i enlighet med de prineiper han i sitt manifest tillkännagifvit; att om hans system ieke kunde vinnas genom det närvarande fälttåget, hade han beslutat företagaett tredje, fjerde, femte eller flere — att han var ledsen öfver att nödgas utgjuta så mycket blod och använda så mycken makt för ändamål, till utseendet obetydliga, men att hans rikes ära och värdighet, äfvensom hans egen personliga ställning såsom kejsar Alexanders efterträdare ieke kunde tillåta honom att afvika från sitt oryggliga beslut. Men ehuru han å ena sidan icke kunde nedlägga vapen förrän han uppnått sitt i manifestet tillkännagifna syfte, skulle han å andra sidan alltid vara redobogen att troget uppfylla det löfte han gifvit i samma manifest, nemligen att så snart striden vore förbi ej eftersträfva eröfringar eller landvinningar, utan åtnöjas med blotta ersättningar för krigskostnaderna, hvilkas belopp kunde regleras af en komitå, särskildt nedsatt för detta ändamål. Rörande ett af sina sammanträden med Reis Effendi berättar baronen: Vi kommo slutligen till den punkt, som rörde ersättningen för krigskostnaderna, hvilkas belopp han trodde skola sultanen godtyckligt åläggas af kejsaren. Med afseende på denna fordran märkte jag snart, att han önskade begagna mig såsom en medlare till sultanens förmån. Jag förklarade honom att kejsaren nedsatt en komite, som höll noggrann räkning öfver krigskostnaderna, öfverförde balanserna för hvarje månad och sålunda var i tillfälle att specificera bestämda kostnaden dag för dag; att fältmarskalken hade med sig alla nödiga handlingar och sannolikt skulle lägga dem för plenipotentiärerna, i ändamål att den derefter beräknade totalsumman kunde uppgifvas i en af fredstraktatens artiklar. Han sade mig, att divanen ifrigt önskade att detta icke måtte ske. Han förklarade, att de aldrig vid något föregående tillfälle vid freds afslutande betalt penningar i och för dylika skadeersättningar, att de i sjelfvå verket icke kunde göra det, emedan i hela turkiska riket ingen menniska hade pengar utom storherren, och att hans skattkammare nu vore uttömd Dessutom, hvilket intryck skulle väl en sådan artikel göra på folket., Jag förklarade för Reis Effendi, att ryska folket vore lika intresseradt ifrågan som turkarne, ehuru dess intressen lågo i en motsatt riktning. Hvad skulle väl ryska folket säga om, sedan ett blodigt krig blifvit bragt till ett lyckligt slut, betalningen för de af kriget förorsakade utifter icke skulle bestämmas uti fredsartiklarne? Jag ade honom, att Ryssland af detta skäl sannolikt skulle påyrka, att ersättningsbeloppet borde specificeras i fredsinstrumentet, men tillade derpå, att kejsaren ville i stället för pentiingar emottaga fästningar, skepp, trävirke, koppar eller andra handelsvaror efter ett bestämdt pris. Det är ådagalagdt, att ehuru de europeiska makterna ogillade ryska kriget, och några af dem hade i sinnet att göra ett väpnadt motstånd emot Ryssland, voro de ense om lämpligheten deraf, att Turkiet betalade kostnaderna. Så läsa vi: Engelske ambassadören, hvilken fungerade som vår talman, sade att det bästa och lämpligaste för Porten vore att på en gång klart och tydligt förklara hvilka medel den beslutat använda till fredens vinnande. Reis Effendi hänvisåde till den redan gjorda förklaringen, och till det fredsförslag, som innehölles i de fem artiklarne. Sir Robert sade att detta icke skulle våra tillräckligt, emedan det alltid förstodes inunder att Ryssland endast ville underhapdla om fred på de i manifestet uppgifna grunder; och manifestet innehölle en sjette punkt, hvilken Porten icke märkt, nemligen om ersättning för krigskostnaderna. Det var öfver denna punkt som turkiska ministern sade sig egentligen ha begärt våra råd. Sir Robert svarade att kejsaren af Ryssland för sig gynnsamt stämt alla europeiska makter genom hofsamheten i sind fordringar samt vunnit deras fulla förtroende; och på grund häraf sågo vi ingen annan nn AA mA — jr ag rt DRUNKNAR utväg öppen för Porten än att biträda Europas all——— årig flicka fordra det förstånd som mången i: