Aftonbladet – 14 januari 1856, sida 2

verkliga kunskaper, om någon sann bildning och mognad kan naturligtvis aldrig i sådant fall blifva fråga. Denna osed har sin grund i den närvarande studentexamens ytliga beskaffenhet, hvilken examen vanligen går bra, ifall examinanden äfven med klena kunskaper är dresserad i enlighet med examinatorernes s. k. fordringar, under det den äfven för gossar med försvarliga insigter kan gå illa, om denna dressyr fattas. Häraf lockas nu det hos ungdomen naturliga lättsinnet och begäret efter fria tyglar, hvilka åter i sin ordning understödjas af föräldrarnes svaghet och fåfänga; sålunda öÖfversvämmas universitetet af omogna och okunniga pojkar, och fäderneslandet i sin ordning af obildade och klena embetsmän och medborgare. I sanning, om icke det onda genom en rask åtgärd afklippes, så kan det blifva farligt, om icke obotligt. Det är värre, än någon kan föreställa sig. Genom att tills vidare fastställa ett efter tidens fordringar lämpadt och icke för lågt tilltaget kunskapsmått i 7 å 8 ämnen, såsom minimifordring för erhållande af maturitetsbetyg från elementarläroverk, samt stadga, att ett sådant betyg måste medföras, för att erhålla tillträde till studentexamen, vore saken hjelpt, tills man hunnit få en sådan anordning färdig, hvarigenom studentexamen alldeles kunde försvinna. — Såsom ganska betecknande för det engelska kabinettets stämning mot Preussen och dess neutralitet meddela vi följande utdrag ur en artikel i Morning Post, Palmerstons tidning, rörande det österrikiska ultimatum: Englands och Frankrikes fordringar äro kända och bestämda. Österrike godkänner dem och yrkar på Rysslands bifall. Halfva Tyskland följer Österrike. Den andra hälften följer, eller rättare står stilla med Preussen, och Preussen — gör ingenting. Vore Preussen vår vän, så skulle det understödja våra fordringar; vore det Rysslands vän, så skulle det råda Ryssland att gå in på dem och nu bevilja den allmänna rösten hvad vi sedermera skola tilltvinga oss med värjspetsen. Men Preussens usla diplomati är ett hinder för allt. Den ena dagen låtsar det låna sitt öra åt vår sak, och den andra dagen ser man dess generaler, i full uniform, glittrande af ryska dekorationer, vid ryska ambassaden i Berlin instämma i Te Deum till ära för Kars fall. Den vankelmodige konungen — som icke har mod att handla, å ena sidan, såsom det anstår en folkets fader, å den andra såsom sin systersons onkel, som är döf, än för hjertats, än för pligtens röst — vacklar allt efter som en klenmodig list dikterar, och syftar blott på att åstadkomma en föraktlig maktlöshet — en vanhedrande neutralitet. Men detta måste och skall hafva en ända. Med en sådan makt som Preussen har, måste det verka å ena eller andra sidan, oeh om det icke godvilligt vill öfvergifva, så måste det tvingas ifrån neutraliteten. Det finns nu i England en flotta sådan som verlden aldrig förr skådade. Det finns i Frankrike, sade kejsar Napoleon till sitt kejserliga garde, då det gjorde sitt triumftåg in i Paris, det finns nu i Frankrike en talrik och krigshärdad arm, färdig att visa sig, der omständigheterna så kunna fordra; och vi förkunna konungen af Preussen, att omständigheterna fordra, att det blifver slut på den ryska handelstrafiken, som riktar hans rike, och på trafiken med krigskontraband, som sätter Ryssland i stånd att fortsätta kriget. Rysslands vidsträckthet är dess stora beskydd; annorlunda är förhållandet med Hohenzollerns rike. Det är lättare att nå Berlin än Moskwa; och under det kommande fättåget, — så mäktig är nu vår styrka — ju väldigare vår fiende är, desto väldigare skall vår seger blifva. Vi vilja heldre strida emot och besegra två verkliga fiender, än hafva att kämpa emot en fiende, hulpen och understödd af en fientlig, neutral makt. — Så stå sakerna nu, och vi finna för godt att se dem rakt uti ögonen. Allt ifrån första stunden hafva vi gått öppet tillväga — våra afsigter hafva varit lika redliga och hederliga, som vår beslutsamhet varit fast. Och så är äfven förhållandet med den bundsförvandt med -hvilken vi hafva stått sida vid sida i stora denna strid, och som handlar i öfverensstämmelse med oss i allting uti en anda värdig den ädla nation hvars hufvud han är. — Vi tro oss kunna föreslå, utan att vara indiskreta, att hr von Seebach, saehsisk minister i Paris, som nyligen afgått till S:t Petersburg, må bära dit de ord som ställdes till honom af kejsar Napoleon vid en audiens som nyligen beviljades honom, och under hvilken kejsaren förkunnade hr von Seebaeh, att kejsar Alexander kunde vara försäkrad om att, under inga omständigheter af hvad slag som helst, han någonsin skulle frånträda alliansen med England, hvilken han var fast tillgifven, och från hvilken ingen intrig någonsin skulle kunna skilja honom. Ryssland bör således öfvergifva det hopp som det äfven nu hyst att kunna söndra de allierade, hvilka varit, äro och skola förblifva såsom En. Kejsar Napoleon har väl valt detta ögonblick för att hålla till sina trupper ett tal, hvars krigiska ton skall anslå nationens hjerta. Om Ryssland kan tygla sitt högmod och gifva efter för våra fordringar, så skola vi vara glada för fredens skull; men om det ieke kan komma öfverens om vilkoren, hvilka det vet lika så väl som vi vara nödvändiga, så skola vi med ännu mera mod möta det kommande fälttåget, och vi skola — derom äro vi öfvertygade — erhålla en ofantlig framgång; och i sammanhang dermed skola vi få tillfälle att gifva Preussen en lexa, som det icke skall förgäta, och vi skola visa det icke allenast faran, utan äfven straffet, för hvilket en makt af första rangen utsätter sig, då den öfvergifver sin ställning, och att de mera djerfva och positiva felen äro icke mer olycksbringande för sina egare än hyckleri och feghet. — Författaren af kritiken utaf den nya ex peditionstaxan har, i anledning af Svenska Tid