Aftonbladet – 14 januari 1856, sida 2

men i detta bref nämde du icke om att du så snart skulle komma tillbaka. Nej, jag visste det icke sjelf, churu jag nog inom mig länge insett, att jag icke kunde härda ut med detta lefnadssätt.n Du hade då inte mycket roligt på din konstnärsbana ? frågade Malm. Roligt jag!... Fråga barnet, som ligger i nässelhögen, om det har roligt ! Att den der direktören icke kunde blifva i din smak, det begriper jag nog, sade klockaren; men hur tog du dig ut med dina kamrater ? Fråga snarare hur jag slog mig ut! rojade Petter, åter anlitande dryckeshornet, vars påfyllande värdinnan icke försummade; kostliga kamrater! hår i hand och knif i strupe! De som icke få applåder äro arga på dem som få; de som få, drifva med dem som icke få... Farbror, faster! jag har varit som en orm i en myrstack., Men var du nånsin framme på scenen ? frågade fastern, som, märkande ölets välgörande verkan på Petter, nu trodde sig kunna gå rakare på saken. Visst var jag framme, svarade han; men farbror hade rätt, det ville inte gå... Jag, som annars kan hoppa öfver den högsta gärdesgård, kunde hvarken röra händer eller fötter... Jag, som kan ropa i skogen så det skallar en fjerndels mil, kunde knappast tala ett enda ord som hördes, fast rummet inte var större än en vanlig lada och oftast icke var annat än en lada. Nå, men sade man dig inte att du borde tala högre ? Jo visst, men när jag bjöd till att tala högre, så skrek jag så, att det blef ett allmänt skratt i salongen. oo oDu hade något svårt i mellanregistretx, anmärkte klockaren; det är ctt vanligt fel det, och lagom är det svåraste af allt. Mycken förargelse hade jag också af mitt dopnarann, förklarade Petter. Hur då 2 Mina kamrater kallade mig aldrig annat