Aftonbladet – 12 januari 1856, sida 3

de, att ifall norska regeringen vore hågac Latt, på de förut föreslagna gränder, ut hvilka dock den modifikation nu gjordes att frågan om egna upplagsplatser vid Varangerfjord ställdes i bakgrunden, ånyo öppna underhandlingar rörande denna fråga, kejserl. regeringen dertill vore beredd, förutsatt alt dessa underhandlingar blefve tillvägabragte innan d. 15 Juli 1852. Då-detta förslag lika litet nu: som förut kunde af Norge antagas, afböjde man öppnandet af nya underhandlingar derom, men fästade tillika ryska regeringens uppmärksamhet derpå, att det vederlag, som tillkomme Finland för den-betesrätt norska lappar hade uti storfurstendömet om vintern borde sökas uti den motsvarande rättighet finska lapparne hade om sommaren i Norge, och icke uti lapparnes sekundära och vilkorligt medgifna rättighet att deltaga i det norska fisket. I hopp att derigenom kuidna bereda ett uppskof i gränsspärrningen, hvars sannolika bedröfliga följder för båda rikenas lappar man på det varmaste utvecklade. och sökte få behjertade, föreslogs en ytterligare inskränkning af betesrätten i Finland, erbjudande det oaktadt åt de 3 finska socknarnes inbyggare samma rätt att deltaga i fisket som i norska kontraförslaget omnämnes. Men äfven dessa medgifvanden förkastades af ryska regeringen, som den 10 Juli 1852 lät sin härvarande charge daffaires förklara att gränsen oåterkalleligen komme att spärras ifrån och med den 15 September samma år. Det återstod då icke för norska regeringen annat, än att å sin sida äfven stänga gränsen mot de finska och ryska läpparner ströftåg och att förbjuda dem att å Norges kuster idka jägt och fiske, hvilket äfven under den 4 September 1852 egde rum, under förklarande att Norge icke kunde åtaga sig ansvaret för de möjliga olyckor som häraf. kunde uppkomma. I afseende å de tvenne punkterna, angåcende. laxfisket i Tanaelfven och öfverenskommelses träffande om en -rättegångsordniig, förklarade sig Norge beredt att derom i Stockholm öppna nya underhandlingar, hvarefter, sedan Ryssland äfven ingått derpå, en norsk kommissarie sändes 1853 till Stockholm för att börja underhandlingarne. Men då denne till i Januari 1854 förgäfves väntat på ankomsten af en rysk underhandlare, nödgades hån med oförrättadt ärende återvända till Chiistiania. Enligt ett från Rysslands sida sednare väckt förslag, bestämdes väl att dessa underhandlingar under sommaren 1854 skulle ega rum i sistnämnde stad, men någon finsk kommissarie afhördes icke heller der — och hela saken afstannade, utan att någbn bestämd öfverenskommelse, långt mindre något fördrag, kunnat tillvägabringas.