Aftonbladet – 12 januari 1856, sida 2

nom och förbi hemmanan Inlockahult, Gränö, Skåramåla, Slättesmåla, Karsahult, Ramsberg, Bjellernäs, Åmad, Hoffmansbyggd, Härnäs, Hallaboda, Susekull, Äkarp, Möllegården, Kråkkull, Öjevad, Svängstaden, Marieberg, Ekeberg, Nybygget, Trollaboda, Gungvala, Rå och Asarum och slutar vid hamnen i Carlshamn. i Vid sammanträde denna dag hafva de personer, som tecknat aktier för företaget, beslutat, bland ani nat, att kanalen allt igenom från Asasjön till Ryd! bör byggas med lika dimensioner, tillräckliga för , ångbogseringsfartygs begagnande; att utsträcka tiden för ytterligare teckning till den 1 Mars nästa år, samt att, om teckning uppgår till 500,000 rdr: riksmynt, med beräkning af hvad redan blifvit teck-! nadt, underskrifna personer, utsedda att tills vidare i utgöra interimstyrelse, böra föranstalta om, att vid riksdagen nästa höst begäran om anslag af statsme, del till ett beiopp af en million rdr riksmynt, hälften utan och hälften med återbetalningsskyldighet, må inkomma till Rikets Ständer. l Interimsstyrelsen får alltså härmed uppmana ej! mindre en hvar jordegare och andra personer, hvilka nitälska för företaget, att genom en allmän teckning bidraga till sakens framgång, än äfven dem, som re-. dan antecknat sig, att tillöka deras deltagande och: att fördenskull flitigt anteckna sig å nedanstående ; lista. Wexjö den 3 December 1855., — En oss i går tillhandakommen litografierad korrespondens från Wien lemnar ett icke ovigtigt bidrag till belysande af frågan. om de för ögonblicket rådande utsigterna till fred. Den berättar nemligen, att ett förslag att försälja Bayerns på krigsfot sig befinnande kavalleriregementens hästar icke vunnit konungens sanktion. För att fatta betydelsen af denna underrättelse, bör man veta att i Bayern, der man med: ofantliga kostnader länge hållit en stor del af hären på krigsfot, försports en allmän och högst befogad klagan öfver de bördor som till följd häraf trycka landet, och att man således hade allt skäl att om möjligt bereda en lindring i detta hänseende. Man vill nu veta att hofvet i Mänchen har sin hand med uti de å bane varande fredsunderhandlingarne, men konungens beslut i förevarande fall synes icke antyda att han af dem lofvar sig mycken framgång. ersatte — Le Nord för den 4 dennes innehåller en korrespondentartikel från Stockholm, daterad den 25 December (således samma dag som den sednast af oss anförda Petersburgskorrespondensen).: Brefskrifvaren omnämner först huru den af Schinkel-Bergmans verk öfver Carl: Joban väckta sensation bearbetats af oppositionen med så mycken framgång, i ändamål att förmå nuvarande konungen att försona 1812 års fel genom att 1855 kasta sig i den engelsk-fransk-sardinisk-turkiska koalitionens armar, att denna taktik verkligen synes ha lyckats. Att göra om 1812 — så lyder partiets fältrop — se der Novemberfördragets moraliska betydelse. Dess politiska betydelse åter skulle vara dynastiens afsigt att vinna opinionen. Derpå forsätter korrespondenten sålunda: Fördraget af den 21 November, ehuru ej låtande Sverge utträda ur dess neutrala ställning, bryter likväl de vänskapsband som förenade denna makt med Ryssland, alltsedan freden i Fredrikshamn och sätter i deras ställe nya förbindelser. För att värdera de båda systemernas fördelar, vilja vi afvakta framtidens erfarenhet. Emellertid kunna vi ej helt och hållet förgäta det förflutnas lärdomar, eller förneka vigt åtide 45 årens vittnesbörd, som uttalar sig till förmån för ryska alliansen. Den historiska framställning öfver Sverges förbindelser med Frankrike, hvilken nyligen stått att läsa i ert blad, har lärt oss sanningen i detta hänseende. Den är föga uppmuntrande för Sverge. En dylik uppsats öfver Sverges förhållanden till England skulle utan tvifvel icke leda till något mera tillfredsställande resultat. Men för att ej gå allt för långt tillbaka i det förflutna, vilja vi helt enkelt inskränka oss till följande fråga: Hvem har väl Sverge att tacka för Norge? Är det väl Napoleon, som aldrig ville höra talas om de båda brödrafolkens förening? Är det väl England, som endast med motvilja medgaf detta vilkor, så länge det ansågs oundgängligt för att bestämma Sverges medverkan år 1813, och hvars uppfyllande förenämnde makt gerna skulle ha eluderat, så snart dess enskilda syfte väl en gång blifvit uppnådt, så framt ej kejsar Alexander lagt sig emellan med sin rösts hela auktoritet. Carl Johan, som väl borde veta hvem han hade att hålla sig till i detta hänseende, erkände uttryckligen, att han för Norge hade att tacka ryske kejsarens ädelmodiga beskydd. Ryska politiken har aldrig omskiftat i afseende på Sverge under de trenne följande regeringarne i 43 års tid. Skulle väl Sverge ha funnit samma stabilitet, samma säkerhet, vare sig i en allians med Frafikrike, som under denna tidrymd genomgått fyra revolutioner och lika många olika systemer, eller i en allians med England, hvilket man såg skakadt vid hvarje ministerförändring, ej sällan bestämd genom lyckträffen af ett parlamentsvotum ? Dessa betraktelser äro så enkla, de framställa sig så naturligt af sig sjelfva, att man. ej kan antaga, det ju regeringen icke skulle ha moget öfvervägt dem. Om den ej fästat uppmärksamhet dervid är det ögonskenligen derföre att andra bevekelse.runder vunnit företrädet f amför de nämnda. Men hvilka kunna de då vara; dessa högre bevekelsegrunder? Vi ha redan antydt en, hvilken vi tro vara afgörande, nemligen regeringens begär att vinna popularitet samt att få dynastien aflöst från den oförlåtliga oförrätten att respektera sin grundläggares politiska testamente. Det finnes ock en annan, som ej är utan vigt, påtryckningen nemligen af vestmak terna, hvilka det låg om hjertat att medelst en po litisk handling få bekräftadt, att Sverges sympatier tillhöra dem; ty om England, som i de hägringar af afundsjuka och misstroende hvaraf dess inbillning plågas, ser verklighet der icke ens en skugga gifves finner något praktiskt intresse i denna afhandling, så kan Frankrike säkert dervid ej fästa någon annar vigt än den vi nyss antydt. En politisk demonstration af hvilket slag som hels från Sverges sida till förmån för vestmakterna, sc der allt hvad som för Frankrike var af vigt att er hålla. Förevändningen var för denna makt likgiltig och den antog derföre gerna den som England er bjöd, och hvars lumpenhet svenska regeringen, i för bigående sagdt, bättre än någon kände. Ehuru Frank rike var den minst direkt intresserade parten i denn: underhandling, bereddes likväl framgängen genon dess inflytande, ty Englands är i Stockholm alltföj ringa att kunna yiona något slags politiskt resultat Likasom på Krim och annorstädes har Frankrike så