Aftonbladet – 10 januari 1856, sida 4

Än sträcker; han vingarne vida i skyn Och kretsande far mellan klippornas; bryn; Och kronan — den skall .han ej skona! Men derför till våpen! Ett hvinande lod I blödandg hjertat ! OeH Hejda hans mod Som framtidens hjeltaroch jarlar! Än tapperhet bor i vår glödande barm, Oehi äran. ess vinkar:till stridernas larm Vid minnen; från hänsofna Carlar. ; Angantyr. Hvem år lord Panmure? i Engelska Kpm vel Prössa uppkastar denna ffåga och besvärar den på följande sätt:, För ieke så längesedan :oade det oss hjertligen att höra olikheten, af.de svar, som i. ett större sällskap gåfvos. på frågan :.nZHvem är: dord Panmure? En svarade ledigt: Åh, ham är;litet slägt med lord Dalhousie.. -Jag tror hans familjenamn är Mauler, svarade, en annan. Ieke så, invände en tredje, ni skall finna honom vara en, Ramsay. Nu sedan vi ckrattat åt det goda folket, som icke har reda på politiska kotterier, måste vi medge. att det verkligen år en högst märkvärdig sak, huru föga är bekant om Englands krigsminister. Huru Hans herrlixhet någonsin kom att få ett sådant tag i Whigfamiljorna är högst besynnerligt. Ranrssayerna äro en Tolagt, oeh han tillhör denna familj på fäderhet, ehuru han på mödernet är en Maule. Genom sitt pärsbref är hans: herrlighet Baron Panmure af Breehin och Nåvar. Så lysande de associationer äro, gom i franska historien uppkällas-af Navarra och denne förste bland kungliga gentlemen, Henrik IV, lära .ganska olika uppkallas genom den skottska Navar i vårt krigsdepartement. Hr Maecaulåy kommer väl aldrig att i någon historisk ballad besjunga lörd Panmures bedrifter. Vår episke häfdateeknare har besjungit slaget vid Troja-och;dess ärofulle hjeltes hvita plym. . Den hvita plymen på en krigsminister, som öfverlemnade Kars åt sitt öde, skulle endast bli ämne för en satirisk sång. Oafsedt dessa omständigheter, är det i sanning högst besynnerligt, vi upprepa det med eftertryck, att så litet är kändt om vår krigsminister. Gå hvart ni behagar, till alla Hoteller, kaffehus eller handelskontor i England, oeh fråga: Hvem är lord Panmure,, och ni skall få skratta åt den okunnighet man visar om vår krigsministers: personliga anteeedentier. Det fanns väl aldrig en offentlig person, innehafvande ett. högt embete, om hvilken så föga var kändt ibland folket. Och likväl är lord Panmure ieke någon ung -man. Han är sju år äldre än Pitt var vid sin död och nästan vid samma ålder som den ryktbare Whig, hvars nanin han bär, var vid sitt frånfälle. Född 1801, kållades vår krigsminister Fox efter iden store Whigtalaren, men den förres tal visa, att hans: vackraste gåfva är hans talang. att tiga. Det ligger någonting utsökt komiskt deruti, att namnet Fox gifves åt en sådan talare som lord Panmunre. Hans herrlighet har aldrig inom någotdera huset gjort någonting för att göra sig förtjent af en så stör utmärkelse som den han nu innehar. Må man nämna oss, om. någon kan det, de handlingar från hans, föregående bana, som visat prof på klara tankar, lycklig skarpsinnighet eller omfattande förstånd: Han egde det slags slughet som tillhör hvarje höglandslaird. Elan visade en ieke obetydlig verksamhet såsomi en liten men beslutsam partiman iMelbourneyhigarnes följe... Vi påminna oss ock, att de enda tillfällen, i hvilka Fox Maule:; plägadef förekomma inför underhuset, stodo i förbindelse med de skottska bränneriintressena, oeh vi göra hans herrlighet. endäst rättvisa, då vi medgifva att han var en ganska ihärdig och praktisk vän till de skottska;bränvinsbrännarne. Men vi förmå ej inse något. sammanhang mellan hans herrlighets målsmanskap för dessa enskilda intressen eeh hans lämplighet för krigsministerplatsen, om ieke i afseende på den af Burns yttrade åsigt: Inspiring bold John Barleyeorn What dangerg thou eanst make us:seorn! Sannt!-Pen gamle politiske vännen till skörnintresset föraktade verkligen de faror som drabbade den tappre Williams och hans armå vid Kars. En sådan krigsminister må hjelpa Skottlands åkerbrukare att beså större fält med korn än. tillförene, men kommer aldrig att skörda några lagrar på fältet. Bref från den afcikanske resanden dr Vogel till sin mor. Aschenimma (i Sahara), den 26 Nov: 1853. Just nu har jag lyckats skaffa mig en karl, som åtagit sig att färdas till Mursuk med depescher från mig, och då kan jag ieke låta bli att skicka dig ett bref, det första och enda som någon dödlig -bittills fått emottaga från Aschenumma (en oas midt i denstora öeknen Sahara). Min resa hit från Mursuk har vdrit ganska besvärlig, och urider 15 dagars tid har jag icke aett det ringaste grässtrå, endast himmel oeh sand. Nu är jag, Gud vare taek, endast 20 dagsresor från sjön Taad oeh det herrliga, gröna Bornu; oeh äfven med inberäkning af möjligen inträffande uppehåll hoppas jag med säkerhet kunna i Kuka helsa det nya året. Jag befinner mig efter omständigheterna väl oeh känner mig endast något matt, hvilket är ganska naturligt då man besinnar att jag under en tid af 20 dygn hvarje dag sutit 13 timmar till häst och hvarje natt hållit 2 timmars vakt utan. annan föda än ris oeh ett slags i vatten kokad rätt af hvetemjöl samt cå och då en handfull dadlar. Här bafra vi kött i öfverfiöd, men jag förtär endast den på detsamma kokade soppan, emedan min mage. ännu är något svag och man här framför allt måste taga sig till vara. att icke äta någon bårdsmält föda. Jag Önskar att du blott kunde kasta en: blick på denna itrakt, på detta sandhaf med dess små palmbevuxna öar och de svarta klippor som öfverallt, nakna och branta, resa sig i höjden — att du kunde se mig, der jag nästan brunstekt af solen, i halft österländsk, halft europeisk drägt, ligger utsträckt i mitt tält, medan jag skrifver dessa rader Ty du må veta att hela mitt möblemang utgöres af en tältstol och en madrass jemte tvenne halmmattor, Mitt bord har för längesedan måst förvandlas till tältpålar och bränsle. Du, som så mycket älskar djuren, skulle säkerligen finna mycket nöje i att betrakta mina båda hästar, en grå och en brun; de äro så tama att de, hvart jag går, springa efter mig som hundar; och då jag äter, kan jag vara säker på att de skola komma fram för att få sig ett par dadlar. Den grå, ett vackert kreatur, är en skänk af Hassan pascha, guvernören af Murzuk; den bruna, på hvilken jag i Tripoli lärde ridkonsten, ser också rätt ståtlig ut, men är så obändig att ingen af mina följeslagare vill bestiga den; jag är den ende som den icke kastar af,