Aftonbladet – 10 januari 1856, sida 2

Norska tidningen Christiania-Posten yttrar i sin nyårsartikel bland annat följande: Året 1856 framträder alldeles såsom dess broder i fjol. Midt under ett stort europeiskt krig göras försök. att åvägabringa fred. Vi hafva erfarenhet om huruledes det gick den gången, hurusom man med till utseendet stort allvar och uppriktighet fortsatte fredsunderhandlingarne så länge vintern hindrade krigets förande, men utan att man derföre försummade rustningarnes bedrifvande. Så snart våren kom och förberedelserna till kampen antogosg hafva nått sin fulländning, lades pennan åsido och greps till svärdet. Vigtigt för oss och för Europa är, att vestmakterna nu ändtligen, efter två års kamp, beslutit att förvärfva sig Skandinaviens bistånd. Så länge de trodde, att striden skulle kunna afgöras genom ett par explosioner från den nyaste krigskonstens förstöringsmaschiner, ville de icke förderfva spekulationen, genom att tillkalla folkstammar, hvilka ieke kunna räkna så, som börsmännen i London och Paris; man ville ej för kriget begagna hjelptrupper, hvilka det sedan under fredsdagarne blefve långt-besvärligare att försvara mot den oundvikliga hämnden. Man ville derföre icke förlänga kriget genom att lägga an på Rysslands sönderstyckande. Men ett skandinaviskt deltagande i kriget är otänkbart utan den fasta föresatsen att. i, nordeuropas trakter upprätta en stat, som är stark nog, för att i det minsta ett fjerdedels år motstå angreppet af steppernas hämndlystna horder. Diplomatien har måst vända sig till Skandinavien och alltså — derom kunna vi vara förvissade — fått lof att gå in på uppgifvandet af den konservativa fruktan för Europas karta. Statsledarne betänka sig