Aftonbladet – 9 januari 1856, sida 1

sådan de alltid tänkt sig honom ända från barndomens dagar, ehuru de visst aldrig kun. nat drömma om att han just skulle vara den som ville störa. dem i ett värf,. som börde vara så förlåtligt inför honom! ; : Slutligen uppgifva de ett skrik, som kun! nat uppväcka de döda, och rusa hals öfver hufvud öfver stora gången utur kyrkan. Hin Onde, seende dem fly och tomhändta till på köpet, rusar efter dem med fördubbladt mod och med. ett råmande så att håren kunnat resa sig på Rösenkullas hud. Hornen, dängande kring Hans hufvud, skafva skinnet från näsa och kinder, men Kan känner det ej, så ifrig var Hin Onde nu i sitt bemödande att rädda den ortodoxa kyrkan. Kyxrktjufvarne, icke tänkande på annat än att fly, springa förbi häst och åkdon samt taga flykten. ut åt den stora landsvägen, atyrande kosan. mot Stockholmssidan. Ändtligen stannar klockaren andträten öeh fiåsande, men. tackande himlen, som så un: derbart bistått honomi denna stora fara, om också sättet icke varit så gudomligt. Han lyssnar. Han tycker sig böra steg af springande personer, men denna gången från motsatt häll, och hur glad blir Han ej när ban igenkänner sin måg Jänsmannen, halfi klädd men med bössa och drågen sabel, och i dennes sällskap sin hustru som med ett glädjeäs kasfar. sig,l hans faran! La syckligtvis hade han redan dragit af sig Rosenkullas hud, ty annars hade han troligtvis äfven skrämt de sina på flykten. Hvart sprungo. de? frågade länsmannen, kedan han af sin svärfar i största hast fått spplysning om hvad som händt. d alm pekade åt Stockholmssidan. Tag min bössa, svärfar, och låt oss sätta efter -deml uppmanade länsmannen Väntan, hejdade Malm, deras åkdon står innu. qvar vid kyrkan... om vi skulleta deras egem häs!, för att... ; En ljus tankel inföll länsmannen, och nu raskt till verket! Alla tre skyndade derefter till kyrkmuren.