Aftonbladet – 8 januari 1856, sida 3

ieke har hvarken fog eller makt att hindra oss beskåda tilldragelserna ur våra enskilda svenska intressens synpunkt. ; Eller månne ins. misstager sig att Sverge och äfven Norge skulle få hvad man kallar lång näsa, derest fred nu afslutades? Denna råga må väl fordra särskild utveckling; men ins. lemnar den för närvarande och intill dess den bestrides, såsom vore den i allo sjelfklar. Långt ifrån att klandra kejsar Napoleons politik, sedan han så väl som Frankrike redan vunnit hufvudsyftemålet, måste man beundra hans klokhet, då han söker konsolidera det franska kejsaredömet på piedestalen af en allmän fred. Detta vore icke allenast någonting så storartadt och ur humanitetens synpunkt bländande, utan äfven för Frankrike, sedan det vindicerat sin gamla krigsära, någonting så nytt att det ovilkorligen endast derföre skall af fransmän kunna betraktas och åberopas såsom jemförligt endast med klamiska minnen sedan kejsarne Vespasianus och Titus. Men om fransmän i verkligheten få skäl att fröjda sig öfver sådan politik och sådana liknelsers framdragande — och vi neka icke att till både det ena och det andra finnas anledningar, helst då all regeringskraft måste vändas inåt i samma moderata och fredliga försoningsanda — så är det icke pagdt alt det öfriga Europa och isynnerhet norden ha skäl att fägna sig öfver de resultater som högst skulle kunna vinnas, derest freden blefve i följd af kongressen beramad. Vi ha två vägar öppna för frågans undersökning. Den ena historiens, den andra analysen af de beslutandes afsigter och kända karakterer. Historiens vittnesbörd om alla europeiska kongresser är icke otvetydigt. Antingen ha de varit hållna i rent krigisk och absolutistisk anda, eller ock, derest de börjat under de j . mest lockande auspicicr, hafva de snart urartat, i följd af despotismens öfvervigt i alla rådslag, till nya instrumenter att med list likaäl som med våld ytterligare qväfva alla frisinnade folkliga intressen. Och hur skulle kongresserna 1 Laybach, Verona och Wien väl kunnat hafva haft andra påföljder? Den, som af den Heliga alliansens väntade sig annat än de stora makternas ytterligare konsolidation, utrotandet och undergräfvandet af all konstitutionalism, tryektvång och polismaktens utsträckning, den var i sanning mer än enfaldig, -och har också fått pligta för sina misstag. Men i hvad mån skulle man kunna tro att förhållandet nu borde bli annorlunda? England står ensamt blend konstitutionella stater af någon egentlig politisk vigt. Engelska frihetssinnet var ieke så illa representeradt vid Wienerkongressen som man trodde. Både Castlereagh och Wellington, ehuru visst icke liberala i ordets sannskyldiga bemärkelse, hade dock, efter hvad man sedermera fått veta, stridt manneliga, men utan framgång mot Rysslands pretentioner och åsigter, emedan England var illa understödt. Skulle nu Napoleon III bli den hufvudsaklige förfäktaren för de små staternas oafhängighet — i fall man till en början ville inskränka frågan om frihet endast derhän? Denna fråga kunna vi icke besvara på annat sält, än att kejsar Napoleon väl med sitt svärd, vändt mot Ryssland — ja äfven mot kejsaren af Österrike och konungen i Preusscn i fall dessa cj viljaldraga sina för samma ndamål — kan göra de frisinnade folken i Europa den största tjenst, som ifrån någon tron någonsin gått deras syften till mötes, men såsom hufvudman i en, till sitt syfte för tidig fredskongress, der nyssnämnde potentater skulle blifva ibland de så kallade mensales, der förstå vi icke huru någon klok varelse kan finna minsta tecken till fördel för Europas framsteg i politiskf civilisation. Såsom skenfager demonstration, under den oändligen välklingande frasen, att man icke åsyftar Rysslands förödmjukandenx, är projektet förträffligt, ehuru man skulle tycka att, såsom ett blott medel — urgculer pour. micue sauter — det är nästan för genomskådligt äfvensom den vackra frasen saknar sanningsenlig halt, ty Ryssland måste förödmjukas. Är det åter fullt allvar att kejsar Napoleon vill fred och vill stifta den i Paris, så torde det behöfvas iäta ekrifva ännu flera broschyrer innan vi kunna öfvertygas om annat, än att han vill ej låta England visa sin öfverlägsna stridskraft i en Östersjöexpedition understödd af de skandinaviska folken; han vill icke hårdare än som redan skett ansiätta Österrikes och Tysklands samt Italiens deepoter; i fall de slippa med blotta fruktan för ett allmänt Europeiskt krig mot Ryssland — och följaktligen mot despotismen — kunne de skydda tminstene des eednare och hela den småirtsliga suprematien i Tyskland. Han torde inse att så länge denna supremati fortfar, så är Frankrike jemförelsevis starkare än Tyskland; Och slutligen hafva de honom att tacka derföre; han torde äfven, förlåtligt nog, söka i en sådan kongress det bästa möjliga praktiska medel att få garanti för sin egen dynasti, då natuvligtvis Tredekongressens deirgerade såsom faddrar icke kunde underlåta att på samma gång kröna imperialismen i Frankrike som de jemte sin diplomatiska välsignelse hyllade den förväntade nya tronarfvingen, adatistt————-ÅXÅX-—--— 2! (Insändt.) 858 års öfrerrevision af emiralite!s-krigsmanskassans räkeaskaper ech förvaltning. FPPi följande anmärkningsvärda förhållandena torde det tillktag insändaren fästa innan kort seramanträdanda her FÅ, AEA AA