Aftonbladet – 8 januari 1856, sida 2

Jo, ott stort vidunder, blod.bestänkt och med stora horn på hufvudet, hade dev inne visat sig för honom. Voro då alla måidnattens troll och gastar lössläppta denna förfärliga natt! Men straxt derpå,, och troligtvis till läsarens stora förupgäran, smålog han åt sig sjelf, ty han kom nu ihåg; att hans hustru dagen förut haft slagt och att det följaktligen måste vara den, ktackars Rosenkullas upphängda hud och horn som så förskräckt honom. Men hvad som så kunnat förskräcka mign, sade han till sig sjelf efter en stunds funde-rande, bör äfven kunna förskräcka andra med vida mindre godt samvete än jag .-.Om jag skulle... om jag toge... nå hvarför inte?... har jag väl något bättre att välja på? van Sagdt och gjordt. Sedan han fått tag i yxan, kastade han Rosenkullas hud med de vidhängande hornen öfver ena armen och skyndade, nej flög öfver landsvägen till kyrkan. Kommen dit, blir han utanför muren till kyrkogården varse en chös med förspänd häst, hvilken medelst tömmarne var bunden vid en stolpe. För öfrigt upptäcker han ingen annan. lefvande varelse. På tå närmande sig kyrkdöriarne, finner han dem olåsta och kyrknyckeln sittwide i sitt behöriga: lås. Han drar af sig. stöflorna och sveper om sig den råa kohuden på det sätt att hornen öfver hans hufvud falla ner öfver ans ansigte. Så rustad och med yxan i högra handen, som blifvit blodad vid beröringen med denna ovanliga maskeradkostym, öppnar han ena kyrkdörren, men så varsamt, att ej det ringaste knarrande ljud dervid kan förnimmas. I strumplästen står han nu i sin gamla vä bekanta kyrka med tillbakabällen andedrägt och kringspejande blickar. (Forts.)