in postbåts äfrentyr mellan Gottland och Öland den 17—21 Dec. 1855. Följande skildring ur Gottlands Läns Tidning, med de reflexioner den af sig sjelf väcker, lemna vi till vår poststyrelses allvarliga behjertande: Åter har G. L. T. att skildra en af dessa för If och post farliga vinterfärder öfver hafvet i öppen båt, hvilka tillhöra och ofta på hemskaste sätt utmärka det nuvarande postföringssättet mellan fastlandet och Gottland. Denna skildring skall ytterligare visa hvad som många gånger förut är om-nämndt: å ena sidan ringheten af de materiella hjelp-medel, med hvilka denna båtpostföring är utrustad, , och å andra sidan storheten af det mannamod och den härdighet mot Köld och mödor som pryda dessa postförare, och som göra dem rättvisligen förtjenta af lyckligare öde, än som nu förr eller sednare van ligen blir deras dystra lott. Den 14 Dec. kl. 8 f. m. afgick från Klinte, med Wisbyposten af den 13, Ölands (öppna) ordinarie Ppostbåt, förd af skepparen J. Nilsson och roddarne N. P. Lindström, J. Ölsson och S. Samnelsson; men den måste för inträffad motvind vända, och återkom till Klinte d. 15 kl. 4 e. m. Denna motgång var liksom en förberedelse till de olyekor som skulle drabba denna postfärd. Den 17 kl. 9 f. m. utrodde samma båt med stmma post från Klintehamn, i stilla och vackert vinterväder. Postskonerten Prins Carl, som då låg i nämnde hamn, kunde för stiltje och issörja icke gåut. På båten medföljde 2:ne resande, f. kronoarbetskarlarno Westerberg och Flodqvist. Fram på dagen blef vinden N., och tilltog i styrka; öfvergick på e. m. till N. t. V., med våldsam orkanlik storm, yrsnö och fortfarande stark köld. — På landbacken vittnade kullblåsta plank, afblåsta tegeltak och på vägarne omstjelpta for-don och vilsekomna vägfarande om stormens och yrvädrets förfärlighet. Hit till Wisby återkommo på. måndags e. m. skaror af allmoge, som icke vågade fortsätta hemfärden i ett väder som var snarlikt dem rysligt oförgätliga 29 Jan. 1850. — När svårigheten att färdas på fast landsväg var så stor, hur skulle den icke vara på det rörliga, oroliga hafvet? Också var man vid Klintehamn i den högsta oro för den afgångna postbåten, som icke ar sågs ha kunnat före stormens utbrott hinna öfror till Öland. Man hoppa-des dock att båten möjligen skulle kunnat länsa undar, antingen till Carlsöarne eller någorstädes till södra delen af Gottland. Den 18 afsändes af postuppsyningsmannen på Klinte folk för att längs södra kusten anställa undersökningar, och den 19 affördades tillräckligt manskap till Eistastranden för att så snart den NYV:a stormen lagt sig, och om det för is. blef möjligt, afgå till Carlsöarne. Sistnämnde dag; kl. 5 e m. varsnade man ett större eldsken från högsta berget af Stora Carlsön, ett tecken att nödställde befunno sig på den ödsliga ön. Man gladde sig nu åt hoppet att postbåtens manskap lyckligen ditkommit. Beklagligen fortfor stormen, och först kl. 3 f. ms på fredagen den 21, på femte dygnet från postbåtens afgång, då vädret något saktat sig, kunde tvenne båtar utgå från Kronvalls fiskläge i Eista. Sednare på dagen giek en tredje båt från Klinte till Stora Carlsön. De funno båtförarne och posten räddade, men en af de resande, f. kronoarbetskarlen Flodqvist, ihjelfrusen. Om förloppet af resan oeh om vistelsen på den obebodda Carlsön skall G. L. T. i nästa nr meddela en tillförlitlig berättelse, hvars hufvudinnehåll för-tjenar att läggas på minnet. Nar vi i allsköns be- qvämlighet whöndiga efterlängtade bref och tidnin-gar, må vi besinna att detta vårt nöje ofta har kotat de käcke postförarne oerhörda ansträngningar. dagar och nätter af fasa, timmar af dödsångest i; striden med vågorna, stormen oeh kölden. Hos hög?. vederbörande bör detta nya bidrag till den på sor sliga händelser rika historien om vinterpostföriv gen mellan Öland oeh Gottlarid påskynda nya ände nålsenliga åtgärder: utrustandet af ett äfven för vin terfart bygdt jernångfartyg med skruf och derjemta särskildt konstruerade båtar, bemannade med Bödrs och Klintes raska och med farvattnet förtrogna possförare! tarot CLVAEL JÖFITrögTAa pos