Aftonbladet – 8 januari 1856, sida 2

fort! det gäller min tjenst, ja mycket mer än den, det gäller vårt goda namn och ryktel Så talande, skyndade han ut med lyktan i ena handen och med den andra ledande sin hustru som knappast förmådde stå på benen. Sedan han följt henne till gångstigen, som bar till länsmannens närbelägna gård, och sett henne aflägsna sig, sprang han in i köket för att om möjligt väcka pigan. Hon låg i full feber och yrade. Han rusade in i drängkammaren. Sak samma med drängen. Pigan och drängen hade, liksom deras husbonde, varit föremål för den försåtligaste frikostighet, och ingen räddande ängel bade i tid räckt mjölkskälen till de förres läppar. Emellertid var det visst icke klockarens mening att hemma afvakta hustruns och mågens ankomst, ty innan hon kommit till länsmannens gård och länsmannen, som först måste väckas och kläda sig, hunnit till kyrkan, kunde dådet derstädes vara fulländadt. Men huru våga, med något hopp om framgång, ensam och obeväpnad begitva sig till kyrkan, erinrande sig de begge skarpladdade pistoler med hvilka den der fanjunkaren varit försedd? Aldrig hade hans goda bössa varit honom mera af nöden än vid detta tillfälle, och denna hade bofven säkerligen tagit med sig på san:ma gång som kyrknyckeln. Om han ändå halo en spada, en jernstör, en yxa; ja, en yxa vore kanske det bästa, i brist på eldvapen, och en yxa fanns i vedboden. 1 Han rusade till vedboddörren och öppnade en: Men, 0 fasa! knappt hade han öppnat denna dörr, lysande framför sig med lyktan, förrän han med ett ångestrop raglade baklänges. Hvad hade då händt, hvad hade han då sett i boden?