Aftonbladet – 8 januari 1856, sida 1

ket, svarade klockaren, sväfvande på målet, och för resten har jag min goda bö,.össa der på väggen. År hon ladd? Det för...först...åsb Det är väl ett gammalt muskedunder som man måste fyra af med Innta, kan jag väl tro, sade fanjunkaren, tagande ned bössan från väggen och öppnande fängpannan. Åh den går an, ser jag, tillade han, ställande bössan nära dörren; och nu rolig natt, du krona bland alla klockare! Kommer du någon gång till Sörmland, så vet du hvar du har mej... Helsa hustru din, tacka henne för vattnet, glöm aldrig din gästfrie gäst och dröm i natt om konungen och påfven! Derefter gick fanjunkaren. Malm ville följa sin nye bror, men det började gå omkring för honom, så att han måste stödja sig mot skänken. Han strök sig med handen öfver pannan och ögonen. Men hur han stryker, kan han ej frigöra sig från de underliga syner, som framställa sig för hans stirrande blick. Han ser sina gamla furumöbler flytta sig från den plats de i åratal så troget försvarat; han ser stolarne artigt taga af sig dynoörna och helsa på bordet, som i sin ordning tager af sig skifvan och lika artigt helsar på stolarne; han ser det gamla skänkskåpet skrida från dörren fram till kakelugnen, der framplocka sina knifvar och gafflar samt upptrafva dem i eldstaden, liksom ville det göra en brasa på dem; han ser till och med sitt gamla stadiga klavår göra kullerbyttor, lik en gatpojke, och sträcka sina fyra ben mot taket. Slutligen ser han äfven en engel komma utur sängkammaren, sväfvande fram i salen mot det stället der han stär. Engelens armar och hals äro som af den